Tjugosju kvar.

Jag trodde jag vant mig och lagt min frustration bakom mig. Anledningen till att jag skriver recensioner är att jag älskar musik och vill dela med mig när jag hittar något bra. Det har varit själva grejen sedan jag gick med i dagensskiva.com-redaktionen 1999. Från tid till annan har det varit mer än lovligt frustrerande. Min kvot med skit från läsarkommentarer har varken varit mer eller mindre välfylld än någon annans men ibland har den känts så stinkande att jag funderat på att sluta. Som när jag mordhotades (misstänker att det var oseriöst eftersom det gått ett par år sedan hotet landade i min mailbox och jag fortfarande lever) för att jag tog mig friheten att väva in kritik mot dansk flyktingpolitik i en skivrecension. Eller alla de gånger de mest tradiga och bittra forummedlemmar vi begåvats med än en gång gnäller över att jag gillar något och delar ut bra betyg.

Det måste vara ett i-landsproblem att en skivrecensent delar ut för höga betyg.

Men aldrig har det varit värre än de gånger när de mest primitiva hanarna skrivit sjukt nedlåtande kommentarer om sånt mina kvinnliga kollegor skrivit om eller kvinnliga artister gjort – bara för att de är kvinnor. Det fanns en tid när Natalia Kazmierska satt i panelen för ett ganska ointressant teveprogram om musik och fick ta så mycket dynga att det var väldigt nära att jag inte tyckte mig kunna stå för att vara en del av redaktionen som tillät en sådan nivå på sitt diskussionsforum. En tid då recensionerna Emelie, Carolina, Fifi och Susanna skrev fick ett annat bemötande än mina, bara för jag är man och de kvinnor.

Det hela kulminerade med att Natalia skrev ett lysande förord i en av våra böcker.

Mina mer sansade vänner i redaktionen fick mig att inse att det bästa sättet att bemöta idioter är att ta diskussionen. Att bemöta dåliga argument med bra. Att bemöta hat med kärlek. Och att alltid göra det med respekt. Hellre leva i ett samhälle där idioter tillåts skälla på varandra, än ett samhälle där några få idioter bestämmer att alla andra ska hålla käften, som min vän trettioplussaren slagit fast i samma ämne.

Enligt arkivet har jag skrivit fyrahundrasjuttiotre recensioner. Det innebär att jag har tjugosju kvar till den gräns jag satt upp för min livslängd som recensent. Tidsmässigt bör det kunna ta ett halvår för mig att nå dit. Om jag anstränger mig.

Det har känts segt den här hösten, men nu har det hettat till. Kal (och därigenom hela dagensskiva.com-redaktionen som jag ser det) har polisanmälts. Oklart för vad, men det verkar som förtal ligger närmast. Varför? Jo, för att det som började med lite yvigt skvättande i utkanten av den svenska webbankdammen urartade när en av er som läser dagensskiva.com och registrerat sig på vårt diskussionsforum på ett tämligen korkat sätt var med i skvättandet genom att kalla någon för något som nu har polisanmälts och därigenom ska prövas mot svensk lag.

Det finns någon sjuk ironi i att dagensskiva.com polisanmäls. Sedan 1999 har vår idé varit att dela med oss av de känslor vi får när vi lyssnar på musik. Positiva som negativa känslor. Vi gör det för att vi vill ge dig chansen att dela upplevelsen. dagensskiva.com har alltid handlat om kärleken till musik för oss som är och har varit med i redaktionen. En kärlek som ger oss upplevelser vi vill dela med andra. Som en gång fick en indietomte att med avsmak utnämna dagensskiva.com till en charterresa.

År 2007 finns det fler cyniska bloggare och missunsamma webbentreprenörer än jag kan räkna till. Swartling, Breitholtz och Tomita är coolast. Påhoppen blir allt mer accepterade även i etablerade massmedier. Inget går upp mot en sjujäkla sågning. Hot och trakasserier når oss via communities och andra kanaler. I den omgivningen ska vi alltså polisanmälas. För något ingen i redaktionen skrivit. För något alla i redaktionen skulle argumentera emot när som helst och var som helst. Min vän Kal Ströms namn ska nedtecknas på någon form av blankett som ska upprättas på en polisstation. Helt i onödan. Eller kanske inte. Vi är nog beredda att späka oss för att det fria ordet ska vara fritt. Även i vårt diskussionsforum. Även för idioter. För det är som sagt bättre att idioter skäller på varandra än att några få idioter bestämmer att vi andra ska tiga – åtminstone så länge lagen följs.

Frågan är bara om det verkligen är idioter vi vill vara. Är det verkligen idioter som läser det jag skriver? Vill jag i så fall skriva för idioter?

Det ska jag fundera på under mina kvarvarande tjugosju recensioner.