Det är banne mig inte mycket nytt under solen på Dropkick Murphys senaste giv, The Meanest of Times. Återigen ger Bostonpunkarna oss en skiva bestående av ömsom street punk-bagateller i irländsk skrud, ömsom punkifierade, traditionella irländska folklåtar. Allt levererat med stort hjärta.

Som sagt, inte mycket nytt. Men vad gör det när det inte heller är något speciellt dåligt?

Jag har alltid varit svag för när Dropkick Murphys ger sig i kast med de traditionella låtarna, så är det även denna gång. Antikrigsdängan Johnny, I Hardly Knew Ya (uppmärksamma lyssnare känner möjligen igen den som English Civil War med The Clash, men här är det med annan text) är höjdpunkten på The Meanest of Times. Låten är, och har alltid varit, grymt medryckande och förses den med antikrigsbudskap får den ytterligare en dimension.

We had Guns and Drums and Drums and Guns, Hurroo, Hurroo
We had Guns and Drums and Drums and Guns, Hurroo, Hurroo
We had Guns and Drums and Drums and Guns,
The Enemy Never Slew Ya,
Johnny I Hardly knew Ya

På The State of Massachusetts tar bandet ocksån fram sina egna irländska ådror och skapar en modern folklåt med stort socialrealistiskt patos, när de låter fiddlern jobba och återigen tar sig an ämnet drogmissbruk. Och någonstans där slår det mig att det är i stunder som dessa som Dropkick Murphys verkligen förvaltar arvet från traditionella låtskrivare, månde de mest ha varit trubadurer. Hade de verkat idag hade nog en beskärd del av dem varit punkare.

Dropkick Murphys visar med sitt sjätte album att de fortfarande inte ämnar dra ner på farten. Snarare blir de mer och mer trygga i sitt uttryck.