September la sina blöta tassar över oss och Kent bröt hösttystnaden med just ingenting. Vad som var bäst under förra månaden? Vi vet.

Kent, Ingenting (låt)
Jag måste välja Kent. Inte för att den var bäst, utan för att diskussionerna om hur de låter alltid är fruktansvärt roande att följa varje gång de släpper nytt. Att läsa diskussionsforum om Ingenting är rörande roligt. Låten är för övrigt helt ok.
(Fredrik Welander)

HIM, Sleepwalking Past Hope (låt)
Melankolisk, tung, höstmörk.
(Isabelle Ståhl)

Iron & Wine, Kingdom of the Animals (låt)
B-sidan på första singeln från Iron & Wines nya album, The Shepard’s Dog. Och en b-sida så mycket bättre än själva skivan.

Shugo Tokumaru, To Go Home (mp3)
En före detta kollega kom förbannad tillbaka från Roskilde för några år sedan, oförståendes varför jag sagt åt honom att inte missa Daniel Johnston. Han tyckte det var lyteskomik. Han kunde inte haft mer fel. Bara Johnstons To Go Home är brilliant popmusik. För något år sedan gjorde en M. Ward en version som blev bästa låten på albumet Post-War. Shugo Tokumaru, som tidigare spelat med Ward, gjorde för ett tag sedan sin, japanska, version. Förmodligen som en tolkning av Wards tolkning. Han har översatt texten och inte vräkt på med fylliga körer som Ward gjorde, utan istället tolkat den struttigt, kaosartat och humoristiskt. Söt och galen. Piano och pubertal sång. Och så är vi tillbaka hos Johnston och den brillianta popmusiken igen. Tokumarus version finns för nedladdning här under For fun.
(Maria Gustafsson)

Flight of the Conchords
”New Zealand’s fourth *best* novelty music act” som någon sa, eller världens bästa komediband i september och antagligen hela hösten. Nörd har aldrig varit så rätt.
(Marie Lindström)

Fabolous ft. Ne-Yo, Make me better (låt)
Så det så.
(Martina Nordman)

Alfred Azzetto, Colors (Walterino Main Mix) (låt)
Efter att aktivt ha lyssnat på musik i över 20 år är det allt mer sällan jag hör musik som verkligen vänder världen upp och ner. Musik som kastar sig ut på tusen famnars djup och skapar något helt väsenskilt från allt någon hört tidigare. En ny era. En ny epok. Det är då som låtar som Colors landar som fullständiga neutronbomber och sveper allt i sin väg likt en
otålig Guds hand i färd med att göra plats för en ny lekhage efter att den förra tappat sitt nyhetsbehag. En ny era. En ny epok. Eller… okej, Colors är inget annat än Julien Jabres Swimming Places en gång till. Jag menar inte att det är en låt inspirerad av Swimming Places. Eller ens att den lånat friskt. Det ÄR Swimming Places. Rakt av. Pianot. Klockspelet. Rytmen. Med annat namn. Men hej, så här när vi skriver oktober 2007 finns det mycket som skulle vara mycket värre än att återuppliva Swimming Places sedd genom ett oblygt stöldfilter. Med det här resonemanget borde då rimligtvis ”Alfred’s Piano Mix” vara den mix som gäller. Inte så mycket för att ordet ”piano” finns med i mixens namn (alltid pluspoäng) som för det faktum att pianot det handlar om är basmullret från Electribe 101s Tell Me When the Fever Ended (alltid ännu mer pluspoäng). Omotiverat och halvklumpigt inkastat. Men med ljudet av brusande hav och burkigt soulblås är det Walterinos mix som hamnar längst fram i september.
Lyssna hos Traxsource
(Ola Andersson)

M.I.A., Paper Planes (Remix feat. Bun B & Rich Boy) (låt)
En av årets allra bästa låtar blir så klart ännu bättre med en vers från Bun B.
(Patrik Hamberg)

Okkervil River, Our Life is Not a Movie or Maybe (låt)
Eftersom livet under september månad var ännu mindre likt en film än vanligt.
(Susanna Huldt)

Kongh (konsert, Satin, Örebro)
Kongh må ha släppt en riktigt bra bra skiva, men live fick musiken ytterligare en dimension. Framför allt tog tystnaden i de långsamma låtarna mer plats och blev otroligt påträngande, nästan klibbig. Får ni chansen, gå och se dem.
(Tomas Lundström)

Beirut, The Flying Club Cup (skiva)
Första kandidaten till årets skiva. Det tog 9 månader.
(Kal Ström)