Scenario: på en förfest spelas Status Quo på stereon, varpå en i gänget på festen försöker göra sin röst hörd för att påpeka att Status Quo faktiskt är ett band han verkligen gillar. Killen vid vinylspelaren nickar lite förstrött och konstaterar sedan att nästa Statuslåt är jävligt bra och får medhåll från resten av sällskapet, varpå den första killen återigen påpekar att han verkligen gillar Status Quo.

Veckan därpå sker samma sak, fast med den skillnaden att den förstnämnde slutligen inser att de övriga på festen faktiskt också verkligen gillar Status Quo och droppar frasen ”Jaha, ni är inte ironiska”.

Status Quo har alltid fått sin beskärda del av skit genom åren. De är lätta att racka ner på och det är många som gör det. Låt mig påpeka att även jag verkligen gillar Status Quo. Så länge jag kan minnas har mina föräldrar lyssnat på dem och vid den tidpunkten då jag själv började definiera och motivera vad jag ansåg var bra musik var det för sent att värja sig.

Samtidigt förstår jag till viss del de som rackar ner. Det kan vara ganska billigt och ostigt på sina håll, men med åren har jag lärt mig att ta det. Och har man väl tagit sig förbi buskisomslaget och buskistiteln samt de två något segdragna inledande spåren på In Search of the Fourth Chord väntar fyra klockrena rocklåtar.

Pennsylvania Blues Tonight är den första som verkligen fångar min uppmärksamhet. Inte riktigt vad man väntar sig av Status Quo, men ändå också just det. För vid sidan av boogierocken är melodierna Status Quo kännetecken.

Med sina låga toner, textrader på versen som kommer i ett, i ett och sin träffande refräng är den inte en boogierockdänga, men ändå hundra procent Status Quo. Boogierocken dyker upp i den påföljande I Don’t wanna Hurt You Anymore, en rak, träffsäker låt som bär med sig allt av det arv som Status har byggt upp under sin drygt 40-åriga karriär.

Electric Arena är en bluesig, långsam rackare med ett snyggt gitarrsolo, medan Gravy Train är det största utropstecknet på hela skivan. Den, i den här kontexten, råa och skitiga låten är inget man förväntar sig av Status Quo 2007 och just därför är den så uppfriskande. Gitarren har försetts med en småsprucken dist och trummorna pressar på och tar uppmärksamhet. Stökigt är ett passade epitet, men som sagt, det är i den här kontexten.

Därefter följer ett antal låtar som andas rutin på många håll, oengagemang på andra men på det stora hela inte är några totala bottennapp innan Bad News får mig att spetsa öronen på riktigt igen.

In Search of the Fourth Chord är på det stora hela en ganska angenäm skiva. Status Quo har lyckats hitta en bra konstant i sin formel, en formel som dessutom fungerar och har så gjort ett bra tag nu. Låt oss bara hoppas att de inte hittar det där fjärde ackordet.