Jag hade väl aldrig några egentliga förhoppningar om att M.I.A. skulle klara att knocka mig på samma sätt som med Arular. Det blir sällan så när en så totalt omvälvande skiva ska följas upp. Den var en energibomb som var en fusion av tidens alla strömningar. En perfekt syntes av allt som var ljudet av 2005.

De spår, Bird Flu och Boyz, som läckte i förväg lovade inte heller mer än mer av samma som sist och det kändes väl i ärlighetens namn inte lika angeläget så här två år senare. Hipsterns självklara val ena året är passé och så förrförra året nästa gång. Hårt, men sant.

Just därför känns det så himla fint att konstatera att M.I.A. levererar den här gången också. Kala är en betydligt spretigare skiva än Arular. Där föregångaren utforskade ett sound, en beatvärld, nosar M.I.A. den här gången på fler musikaliska grytor. Från den oblyga och charmanta Road Runner-lånet i Bamboo Banger till den magiska gangstervisan Paper Planes, via bollywood-möter-Baccara-discon i Jimmy och nordik beat-passningen i Hussel (någon måste ha gjort en mash-up på den och Dr Albans Hello Afrika).

Jag förstår inte varför hon ville samarbeta med Timbaland i Come Around. Det låter inte särskilt fräscht i mina öron. Men med tanke på hur fel jag hade om hans soloalbum (jag skrev det aldrig i recensionen, men jag var säker på att han inte skulle få en enda hit) så blir det väl en radioplåga lagom till jul. Jag kan inte hjälpa att tycka att det är albumets tråkigaste låt.

Det kan å andra sidan bero på att den ligger direkt efter skivans absoluta topp. Paper Planes. En av årets allra bästa låtar där hon bygger refrängen av ljuden från en kassaapparat och en rejäl puffra.

All i wanna do is…
Blam! Blam! Blam! Blam!
And
Katsching!
Take your money

Lägg till barnkörer, en fantastiskt söt inspelningssession med Diplo och en remix som gästas av Bun B och Rich Boy och du har en låt som är minst lika stor som UGKs Intl Player’s Anthem. Inte ens den söndercensurerade versionen hos Letterman kan sänka den.

Jimmy