Smått sen anländer jag till Brunnsparken i Örebro för att höra sista kvarten Nisse Hellbergs konsert. Har fått höra en hel del gott om Wilmer X-mannens soloalbum, men det jag får mig till livs i Örebro kan jag både ha och mista. Men det är ändå knappast rättvist att säga så, för jag har knappt hunnit innanför grindarna förrän det hela är över. Återstår fortfarande att kolla upp Hellbergs bluesplattor alltså. Men ståbasen lovar åtminstone gott.

Chuck Berry

Snabbt omroddat är det så dags för legendaren Chuck Berry att göra entré på scenen. En väldigt anspråkslös sådan, med tanke på vilken respekt mannen åtnjuter. Han var med och skapade rock ‘n’ rollen när det begav sig, har hunnit bli över 80 år och står fortfarande på scenen i en knapp timme.

Men Chuck Berry har så klart sett sina bästa dagar. Tankarna går till Ozzy Osbournes spelning på Hultsfred häromsistens och det var i sanning ingen behaglig upplevelse. Det ska dock sägas att Chucken klarar sig ur det här bättre än vad Ozzy gjorde.

Chuck Berry är gaggig. Det tar fyra takter för honom att gå ner på knä. Och låtarna tar sig fram i ett sakta mak. Härom helgen när vi satt och lyssnade på mannen i fråga föll en kommentar om att det är i hans mer svängiga och lugnare bitar som han är som bäst, tänk You Never Can Tell, men när alla låtar går i samma tempo blir det lite, tja, blasé.

Chucken gör åtminstone så gott han kan från scenen. Likt Ozzy verkar han drivas av sin enorma entusiasm över att få stå där. Han radar (så klart) upp klassiker och till min egen stora glädje spelar han It Hurts Me Too, Elmore James fina bit.

Med på scenen har han dottern Ingrid Berry Clay och sonen Chuck Berry Jr. Och det är med hjälp av dessa som höjdpunkterna nås. Ingrid Berry Clay står för en formidabel insats på munspelet och när Chuck Jr tar över på gitarren och låtar pappa Chuck dra grundriffen som han har i ryggmärgen och hoppa runt lite på scenen blir det åtminstone vad som med lite god vilja kan kännetecknas som sväng. Men det är tyvärr hela glädjen med den konserten.

Kvällens huvudattraktion var dock Status Quo, boogierockarnas boogierockare. Och det var även de som gjorde hela kvällen värd. Med tanke på att även Status-gubbarna börjar bli till åren är det en förvånansvärt pigg konsert. Men så är de ju ett välsmort maskineri och framför allt parhästarna Francis Rossi och Rick Parfitt vet var de har varandra.

Rick Parfitt & Francis Rossi

Låtlistan bygger så klart på en hel del sing-a-long-klassiker och att de river av både Whatever You Want och Rocking All Over the World som avslutning innan extranumret är ingen skräll. Men det är inte där klimax uppnås. Det uppstår nämligen mitt i konserten när Status botaniserar i sitt tidiga 70-tal.

I ett medley som börjar i What You’re Proposing och slutar någonstans i, ja, jag vet inte var, dyker plötsligt riffet från Little Lady upp och det enda jag känner är glädje. ”Inte river de väl av Big Fat Mama också”, tänker jag, men till min stora lycka är det precis vad de gör. ”Say You Need Me, Say You Need Me” sjunger Rick Parfitt och boggieriffen står som spön i backen, i en version av låten som jammar ut och närapå aldrig vill ta slut. En fantastisk låt framförd på ett fantastiskt sätt. När de sedan river av Gerdundula tänker jag att det nog inte blir mycket bättre än så här.

Rick Parfitt

Visst, man kan säga mycket om Status Quo och många har gjort det genom åren. Idel bespottade verkar nu gubbarna få den respekt de förtjänar och jag tycker det är helt korrekt. Det finns givetvis invändningar. Trumsolot efter Gerdundula drar ner trycket ofantligt, låtarna från Heavy Traffic är mer pliktskyldiga än bra och en något överarbetad orgel gör sig för påmind allt för ofta.

Men jag väljer att bortse från det. Jag hade visserligen hellre sett Status på en mindre scen när de precis hade släppt Piledriver, men med tanke på att jag inte ens var påtänkt då får jag helt enkelt nöja mig med vad jag får. Och det är gott nog, onekligen.