Nio månader efter skivan släpptes i hemlandet Japan kom Cornelius tredje skiva, Sensuous till Sverige. Den har i och för sig gått att få tag i hela tiden, i vår globaliserade värld. I större delen av världen släpptes den i april i år, till Sverige togs den in ordentligt först när Cornelius var här på Södra Teatern för en konsert.

Få artister är lika fascinerande som Keigo Oyamada. Han är en artist, med så många fler uttryckssätt än ett. Han är en konstnär, med musikaliskt uttryckssätt. Videokonst, måleri, skivor – allt känns lika naturligt när det kommer från honom. Om det är bra konst eller ej spelar ingen roll, det är inte det viktiga. Det som är något är hur hans kreativitet lyser omkring vad han gör.

Sensuous är mer än någonsin tidigare en målning med ljud. Han har alltid lekt med ljuden, högt och lågt i bilden. Men först nu låter han det blomma ut fullständigt. Rött, blått, gult rinner ur och över vänster och höger högtalare. Skuggor, ljus och mörker. Tjocka lager med oljefärg, lätta touchade penseldrag och hårda skrapningar för effekt.

Han kombinerar – likt Rauschenberg – föremål, färg och form till något fjärde. Cornelius låtar är hans combines. Om vi accepterar att hans rifflån är hans föremål, tonerna hans färg och rytmen hans form.

Sensuous är kanske, till formen, hans minst tillgängliga skiva hittills. Det är fortfarande i essensen den renaste pop, eklektisk pop. Men han går oftast ifrån mallen för vers refräng vers för att istället bara göra ihopklipp av stråk, toner och rytmer. Och allt strömmar omkring mig som lyssnare från vänster till höger och tillbaka igen. Spåren går ihop och bildar nya former om jag kombinerar ihop dem själv med spellistor eller punktnedslag.