Tanken var att fredagen skulle inledas med Bring Me the Fucking Riot… Man, men ett Stora Dans fyllt till bristningsgränsen (kanske att ta i men nästan i alla fall) gjorde att jag fick lyssna på konserten utanför. En brännande sol och ett linne, tillsammans med sjukt torra läppar, gjorde att jag fick ta min tillflykt halvvägs in i konserten till apoteket och inhandla diverse förnödenheter. Det jag hörde lät fint och det stör mig att jag inte hade framförhållning nog att gå dit en liten stund innan. Nästa konsert var först vid sextiden och då blev det Lamb of God. Hade endast hört en enda låt innan, men jag fick definitivt mersmak av den hårda och tajta thrashen. Tog fortsatt följe med Tomas till Stora Dans och kollade lite snabbt på McQueen, vilket bara var kasst och oinspirerat.

Joy Denalane i Teaterladan var däremot bättre på alla sätt och vis. En trevlig röst och proffsiga musiker (bland annat ett grymt coolt intro med endast batterist och dj) gjorde att McQueen kändes än mer bleka än tidigare. Det var otroligt lite folk och kollade på Joy Denalane och jag skämdes nästan lite. Senare valde jag att kika lite på Ozzy Osbourne och det var precis den parodi jag hade målat upp i huvudet timmarna innan. Snälla Ozzy, sluta spela live.

Dagens behållning blev Strike Anywhere från USA. Deras blandning av punkrock och hc framfördes med en grym vitalitet. Konstrasten av att först se Ozzy klamra sig fast vid ett mickstativ och sedan se Thomas Barnett i Strike Anywhere röja runt fick mig att må bra. Natten avslutades med att följa med Madelene till Stora Dans för att se Mixtapes & Cellmates. I ärlighetens namn följde jag mest med för att jag höll på att somna stående och behövde nåt som piggade upp mig. Dock var det fel typ av musik och för lite folk för att det skulle pigga upp mig, men ett tappert försök åtminstone.

På lördagen fick Rookiescenen stå i centrum för första gången under festivalen. Jesaiah, The Bombettes och The Scams avverkades där och samtliga tre var mycket bra. Höjdpunkten för lördagen var ändå Turbonegro och jag var nyfiken på hur det nya materialet skulle låta live. Turbonegro var bra, inget snack om den saken, men skitvädret och den något tunna skaran med åskådare gjorde att jag inte var begeistrad efteråt. De nya låtarna funkade finfint (speciellt Welcome to the Garbage Dump som jag på skivan tyckte var sådär) och det kändes fräscht att de brände av I Got Erection tidigt och inte gjorde en sån stor sak av den. Tråkigt nog verkade de ha resonerat likadant med Prince of the Rodeo som inte alls kom till sin fulla rätt i lördags. Festivalen fick avslutas med Evanescence innan skjutsen skulle hämta upp mig och Tomas. Jag var oerhört lättad när vi fick lämna konserten halvvägs in för att dona med packningen. Evanescence är bland det sämsta jag har hört och jag undrar vilka som köper sådant larv.

Sammanfattningsvis var festivalen klart godkänd, men sämre än vad jag hade räknat med. Helt klart lite surt, men god mat och dryck, trevligt sällskap och skapliga konserter gjorde det till en rolig helg. En borttappad telefon och drygt nio timmars hemresa står i centrum just nu, men det kommer säkerligen att ändras när allt (och jag) har lagt sig och fått sjunka in lite.