Jens

Bring Me the Fucking Riot… Man på Stora Dans var i ärlighetens namn ganska avslaget. Jag gillar Sävsjökillarnas simpla och dansanta rock ‘n’ roll, men något riktig geist visade bandet aldrig, tyvärr. Publiken verkar gilla vad de hör dock, för Stora Dans är ganska proppfull. Att jag sedan inte är bekant med det nya materialet ännu spelar säkert in, men på det stora hela var det ingenting som skakade om min värld. Efter Lolita Riotta knallade jag vidare.

Randy Blythe

Amerikanska thrash metal-gänget Lamb of God blev nästa anhalt och det var inte utan att det var med lite förväntningar i bagaget. Jag gillade Sacrament såväl som den korta spelningen bandet gjorde på förra svängen av Tattoo the Planet. Och visst levererar de, snortajt är bara förnamnet och Randy Blythe vet hur man för sig på scen för att få igång publiken. Gensvaret låter inte vänta på sig och det är i sanning en proffsig tillställning. Mäktiga Walk with Me in Hell brändes av förvånansvärt tidigt, men var icke desto mindre höjdpunkten.

Joy Denalane

Släntrade sedan iväg bortåt Teaterladan för att ge Joy Denalane en chans. Märkligt liten publik och en kvarts försening till trots var det skönt gung även om jag inte är någon större anhängare av den moderna soulen. Joy fick sina tre låtar, sen bar det av. Hann med att glida in på brittiska McQueen på Stora Dans, men det var inte så kul, även om de var energiska på scen. Efter ett par låtar av deras halvsläpiga rock kändes det som om man hade hört riffen tidigare och det är inte så kul.

Ozzy Osbourne blev nästa anhalt, men jag ångar det nästan. Rösten lät vek redan i början och när Ozzy själv lämnar scenen efter Suicide Solution och låter Zakk Wylde runka med gitarren under tiden Ozzy kurerar stämbanden känner jag att det här inte är särskilt kul. För inte ens Ozzys egna entusiasm kan väga upp det faktum att det inte är så hör jag vill minnas Ozzy Osbourne.

Mikael Nordlander

Slog sedan följe med Håkan Thörn för att möta upp en peppad och bandanaförsedd Mikael Nordlander på Suicidal Tendencies som spelade på Atlantis. Och det var allvarligt talat det lägsta ljudet jag har hört på en konsert tror jag. Trots att vi stod två meter från staketet hade vi inga som helst problem med att föra en konversation, vilket borde vara en omöjlighet. Tråkigt är bara förnamnet. Mikael var dock eld och lågor över låtvalen, själv var jag måttligt imponerad över hela spektaklet och bestämde mig ganska snart för att bege mig därifrån.

I dag väntar Manic Street Preachers, Jesaiah, The Scams, The Bombettes och Evanescence. Men först blir det en stunds vila följt av Henry Fiat’s Open Sore och The Blood Brothers.