Ja, vilken märklig hype runt dokumentären Göran Persson. Jag tycker nog inte att den är bra, särskilt inte som dokumentärfilm betraktat.

Hur som helst. Göran Persson är dock politikervärldens svar på popvärldens Oasis.

1) De är båda arbetarklass som tjänat pengar och kunnat göra en klassresa

2) De svär hela tiden

3) De tar plats och tycker själva att de är fantastiska

4) De har dessutom gjort fantastiska saker inom sitt gebit

5) De tvekar inte att säga sin åsikt om den de möter och de kan trycka till och tryka ner när de tycker det behövs

6) De både älskar och hatar media

7) De är så där nonschigt medvetna

8) De lever i en egen värld och därmed blir de ensamma med sina tvångstankar

Precis som jag inte skulle stå ut med en fyra timmars dokumentär där Bröderna Gallagher fick sitta och breda ut sig och gorma ut sin kaxiga attityd, lika plågsamt blir det att se ”Ordförande Persson”.

Men skivorna snurrar än både nu och då. Oasis svänger fortfarande. Precis som det Göran Persson åstadkommit, för Sverige och världen, kommer ligga till grund för många års reformarbete framåt.