”Oh, Inverted World” och ”Chutes Too Narrow” kan vara två av de mest spelade albumen i min skivsamling. The Shins gör den perfekta popen personifierad. Den är knappast nyskapande. Den är perfekt. Inte ett störande element rör sig bland melodierna. Det är välljudande och välproducerat. Tonartsbytena kommer precis vid rätt tillfälle. Precis innan låten kunde bli tråkig.

Mercer har rösten som varken avslöjar hela hans känsloliv eller någonsin blir för otydlig, tråkig eller går upp i okontrollerad falsett. Bandmedlemmarna dejtar supermodeller men är själva lite småfeta och tråkiga, dock välklippta och välutbildade. Texterna innehåller så svåra ord att tonåringar i Europa numera förvarar ett lexikon bredvid musikanläggningen.

För fyra år sedan åkte The Shins sångare och låtskrivare James Mercer tillsammans med Rosie Thomas och Iron & Wine genom Europa. Han gick på scen först av de tre. Där uppe gav han ett oerhört korrekt och väluppfostrat intryck. Iklädd v-ringad tröja, skjorta, manchesterbyxor och tjocka glasögon framförde han utan mer ackompanjemang än från sin egen gitarr The Shins perfekta melodier. Publiken var hänförd och deras hjärtan öppna för att ta emot bandet. ”Chutes Too Narrow” släpptes inte direkt i Sverige men när ”Wincing the Night Away” nu kommit har förväntningar och uppståndelse varit oerhörd. Men så kom den då. Diskussionen i media.

Sällan har den varit så tröttsam. The Shins genombrott kom nämligen genom filmen ”Garden State”. Zach Braffs regidebut från 2004. Och det är där vi hamnar, nu igen. Att en så medioker film som ”Garden State” bestämt ödet för ett band som The Shins är tråkigt. Men vem orkar skrika om det? Att de som lyckas hålla sig vakna till Death Cab For Cuties toner hojtar sig hesa om att bandets egentliga fans inte har nåt att göra med de som tittar på O.C. är ju samma sak. Hur de orkar bry sig gör mig förbryllad. Ja, det var väl det där med definitionen av popmusik och ordet ”populär”. Att vara där i spetsen.

Att frågan ”Gillar du Garden State?” direkt placerar dig på kartan gör de flesta så sjukt nervösa att en bra låt inte längre är en bra låt. En bra låt är en bra låt om Andres Lokko säger det, din granne aldrig hört talas om den och den inte spelas på ett dansgolv i Borås. Att samma ideal råder sedan tio eller femton år tillbaka säger egentligen bara en sak. Allting är som det alltid har varit och trots att förutsättningarna förändras kommer allt alltid vara som förut. Trots att tv-serier är viktigare än filmer och musiken är fullkomligt tillgänglig för alla förändras inte spelreglerna och att The Shins musik förekommer i (kolla-jag-gör-min-egen-film!) ”Garden State” blir vikigast av allt.

Men nu var det inte det som allt handlade om.

Det handlar om att The Shins inte gör något nytt.

Vad The Shins gör är att de avslutar jakten på den perfekta popmelodin. The Shins charmar öronen av varje människa med känslor. Även den mest nedstämda melodi och text ger en må-bra-känsla som räcker hela veckan. Skulle någon trösta mig med en melodi så skulle det alla gånger vara James Mercer. (De gånger det inte var Eef Barzelay då.)

Må-bra-filmer är dåliga filmer. ”Wincing the Night Away” är inget må-bra-album. ”Wincing the Night Away” är den bästa, jävla popmusik som någon lyckas göra just nu. Jag pratar inte om något politiskt eller sexuellt utmanande eller något oproducerat skit inspelat i en burk i ett garage i Dartford. Inte heller ett bihang till fin-/hög-/nyrikskultursströmningen. The Shins är bandet som är tillräckligt smart för att faktiskt behärska det de gör: pop.

”Wincing the Night Away” är inte lika spretig som ”Chutes Too Narrow” eller lika sansad som ”Oh, Inverted World”. Mellan skörare popsånger som ”Australia” och fejkrock som ”Sea Legs” finns yvigare och luftigare partier som ”Spilt Needles” och drömska ballader som ”Sleeping Lessons”. Och visst, det låter inte särskilt nytt eller ens värt ett lyft på ögonbrynet. Grejen med The Shins är däremot att de faktiskt lyckas där föregångarna bara nådde halva vägen. The Shins kan bygga det perfekta popalbumet. Och det har de gjort.