Jag kan inte intellektualisera The Men. De gör stökig, vrålkåt rock. Som den lät på sextiotalet, innan Lennon/McCartney och Jagger/Richards började kombinera sitt kemikalieanvändande med filosofier och sanningar de var för knasiga för att förstå.

Det låter helt enkelt härligt burkigt, analogt och rörigt.

The Men bygger sina låtar på rockens riff och soulens sväng. Tamburiner och handklapp möter stötiga gitarrer, toksvängig bas och trummor som gör mer än att hålla takten. Då och då tävlar ett munspel med Sven Köhlers stämband om vem som kan yla högst. Bitvis låter The Men alldeles hejdlöst bra. Som i ”If I Can’t Have You” där oande körer och ett halvt återhållet komp på soulbotten ger mig rysningar av vällust. Eller grymt sköna ”Dr. No Cool” som i sexig bluesgangster-svid hasar fram i rummet. Dessutom är tjusiga hjärtekrossaren ”All I Need is Your Love” en ballad för vuxna män som vill gråta när de dansar.

I de låtarna är The Men som allra bäst, men i resten kan de höja pulsen på den tråkigaste registrator eller få upp temperaturen på personalfesten från helvetet. The Men har med hjälp av Christoffer Lundquist fångat en samling låtar på en skiva som utan att skämmas för sig hade glänst för fyrtio år sedan. De glänser idag också, men får nog leva ett liv utan Grammisar.

The Men är behagligt analoga i en digital värld. Faktum är att den här skivan är bra på ett sätt som får mig att vilja lyssna på den i en sprakande mono-bandare istället för i iTunes.

För fyra och ett halvt år sedan skrev jag om The Men senast. Då efterlyste jag egna låtar och blås. Blåset saknar jag fortfarande, men de egna låtarna gör bandet intressant på riktigt. Eftersom de svänger som aldrig förr.