För några år sedan blev jag alldeles hänförd av Richard Reagh. Jag kommer inte ihåg var eller hur, men på något sätt hittade jag en länk till Outlaw, en låt som börjar med ett citat från en presskonferens från Irak när de amerikanska styrkorna hittat Saddam Hussein i ett hål.

Massor av skickade musikfiler runt Sverige och några singlar senare är Richard Reagh klar med en debutskiva. Och ackompanjerad av undulater (eller om det kanske är en flöjt, jag vill att det ska vara en undulat), kazoo utan kazoo och galet många pålägg frågar han sig om han spelar the blues (punk?).

När jag tänker på Richard Reagh ser jag — ganska orättvist — en galen enmansorkester med dragspel på magen, mandolin på armen, hihat på örat och en bastrumma på foten med tutor på alla tår. Det är orättvist när han i själva verket verkar vara en galen enmansorkester med en akustisk gitarr och en laptop. Men jag tror ändå den första bilden tjänar sitt till för att förstå lite av vad hur Is This the Blues I'm Singing? låter.

Med alla tillgängliga instrument i sin leklåda tar han sig an omvärlden. När inte instrumenten omkring räcker till i sig själva sträcker han sig efter samplingar, både av sig själv och populärkulturarvet, för att infoga dem både som klipp och som citat för egen hand.

Det finns embryon till underbar pop i nästan allt Richard tar i. Och det ger avtryck i de mer fulländade exemplaren här, som Boo Backe och som tidigare nämnda Outlaw. Men det är också i uppdateringen av Outlaw som finns på den här skivan som svagheterna hittas. Det verkar som Richard har väldigt svårt att säga stopp till sig själv.

Det är kanske inte så konstigt. Richard har levt med Outlaw och flera andra av låtarna här sedan 2004 och naturligtvis har han tröttnat på sig själv sedan dess. Men för de som inte fått chansen att höra Outlaw i sin ursprungliga version är uppdateringen till Outlaw 3.0 något av en oskyldig misshandel. Det enda felet den gjorde vara att födas i fel tid.

Men jag kommer fortsätta följa Richard Reagh så nära jag kan, men utan att tappa en viss distans. Den behövs för att ta till sig intrycket riktigt.