Orup, Robbie Williams och George Michael. Gemensamt? Tja, det finns förmodligen lika mycket som förenar dem som det finns skillnader. Men efter att ha lyssnat på Orups och Robbies respektive senaste album och George Michaels tjugofemårsjubileumssamling om vartannat kändes det på något sätt som att de ändå hörde ihop.

Kanske, förmodligen, är det bara i mitt huvud den nära kopplingen dem emellan är glasklar. Men det hör inte hit. Dagens skiva är följaktligen tre: Orups ”Faktiskt”, Robbie Williams ”Rudebox” och George Michaels ”Twentyfive”. Recenserade separat.

Så nu vet ni.

När det börjar gå snett för artister som haft hela världen för sina fötter verkar saker och ting gå snett på riktigt. Framförallt verkar allt gå käpprätt åt pipan ungefär samtidigt. De senaste åren har väldigt lite handlat om George Michaels musik. Desto mer om offentliga toaletter, poliser, homosexualitet, droger, Tony Blair, George Bush och allmänna trafikbekymmer.

Och så lite då och då har det dykt upp nån singel som bevis på att George faktiskt lever.

Annat var det för sisådär 25 år sedan när Andrew Ridgeleys imagebyggande drog fram Wham! och George Michael i strålkastarljuset. En karriär som inleddes av att debutsingeln ”Wham Rap!” som lär ha förbjudits i Storbritannien på grund av det olämpliga språkbruket i låtens ”anti social”-mix. Men det dröjde inte länge förrän Wham! på många sättet var skolexemplet på välkammad och föräldravänlig radiopop av bästa snitt. Och det dröjde förstås inte länge förrän George, gruppens musikaliske motor – dessutom extremt snygg och utrustad med en gudabenådad röst – tröttnade på Andrews friåkning.

Nu är vi här. 25 år senare. Med en karriär som hunnit med hyllningar och sågningar, osannolika framgångar och floppar. Något som också på sätt och vis kan spåras på ”Twentyfive”.

Med avstamp i tre Wham!-låtar startar resan över två skivor – uppdelade på en skiva med upptempolåtar och en renodlad balladskiva. På ett sätt är upplägget helt rätt, men problemet blir att balladskivan drunkar lite i sig själv. Eller: rätt mycket i sig själv. Utspridda på album och singlar funkade balladerna rätt ofta väldigt bra (och ja, ”Careless Whisper” är självklart en av låtarna här), men här blir det som sagt lite för mycket. Särskilt som att det blir tydligt att flera av balladerna inte riktigt håller måttet. Eller så är det bara jag.

Desto roligare är det då på popskivan.

Allra bäst kanske George Michael sammanfattas i trelåtsblocket ”Too Funky”, ”Fastlove” och ”Freedom! '90″. Inte för att det var hans kommersiellt mest framgångsrika låtar, men för att det kring ”Too Funky” och ”Freedom! '90″ som George var som allra störst. I videorna till de båda låtarna trängdes nittiotalets megasupermodeller (som Naomi Campbell, Christy Turlington, Tatjana Patitz, Cindy Crawford, Emma Sjöberg, Beverley Peele, Estelle Hallyday, Nadja Auermann, Tyra Banks och den kanske största av dem alla, Linda Evangelista). En liten ledtråd om hur stor George Michael var i mitten av förra årtiondet. Insprängd mellan de här båda låtarna ligger sedan Georges allra bästa låt i eget namn: Patrice Rushen-samplande ”Fastlove” (samma sampling som Will Smith senare använde till sin ”Men in Black”).

Sedan var det trevligt att påminnas om vilket mullrande monster ”Freeek” är, i all sin ”Try Again”-glans. Och hur sorgsamt vacker ”Amazing” är, även utan Full Intentions varsamma handlag.

Visst saknas låtar jag gärna hade sett här, som vanligt. Men nu är det här en greatest hits-skiva och som en sådan gör den jobbet.

Framförallt påminner samlingen om vilken popkänslig låtskrivare George Michael är. Och, kanske ännu mer, vilken enastående, och alltför ofta förbisedd, röst han har.