Christina Aguilera har gått från söt tonårspop, via snuskjuckande och mastodontballader, till storbandsjazz- och bluesinspirerad retro-R&B. Även om ”Stripped” från 2002 hade sina ljusa stunder så är det utan tvivel i en snyggare förpackning Aguileras musik nu presenteras. Borta är vulgovältrandet, skräcksminket och de många piercingarna. Istället är det en gift och elegant lady som redan de första minuterna gör anspråk på att följa Ella Fitzgeralds, Aretha Franklins och Otis Reddings fotspår. Detta är det meningen att den nytillkomna orkestern, kör, stråkar och jazzblås ska hjälpa henne med.

På dubbelskivan ”Back To Basics” frångår hon den rådande trenden och samarbetar varken med Timbaland eller Neptunes, utan med bland andra den celebra Gang Starr-idolen DJ Premier. Den gamle vapendragaren Scott Storch är ute ur bilden och uppmärksammas bara då han blir förolämpad i ”F.U.S.S.”. Kort sagt är musiken inte av det minimalistiska och futuristiska slag som likarna i genren skämt bort oss med. Å andra sidan är musik alltid roligare när den inte är förutsägbar och förra skivan, med omdiskuterade hits som ”Dirrty” och ”Can't Hold Us Down”, pekade inte direkt i riktning mot vinylknaster och blåssektioner.

Trots att arrangemangen är nya är komponenterna desamma. Hon gör återigen upp med den destruktive fadern, hon sjunger ännu en gång om kvinnlig sexualitet kontra snäva ideal och försöker givetvis visa hela sin röstkapacitet mest hela tiden. Allt som oftast funkar det, i synnerhet på den mer rytmbetonade första skivan. ”Still Dirrty” är lika vacklande kontroversiell som ”Can't Hold Us Down”, men stilfullare och vassare. Mark Ronson-producerade ”Slow Down Baby” är extravagant soul, medan ”I Got Trouble” är någon sorts nedtonad rhythm and blues, där bluesen faktiskt gör sig påmind. Hon passar också på att helt ironibefriat egorunka å det grövsta på ”Thank You”, där hon wailar loss över fansens kärleksfulla röstmeddelanden, som berättar om hur hon med sin blotta röst hjälpt dem lämna sina dumma karlar samt överleva krig i Irak.

Intressant.

Stundtals riktigt bra.

Christina Aguilera har en av de bästa rösterna modern R&B och pop har att erbjuda. Med rätt uppbackning kan hon prestera storverk både för dansgolv och ensamsnyft, även om alla artistnamn som nämns i inledningen förblir inspirationskällor snarare än föregångare för Aguileras musikskapande. ”Back To Basics” når aldrig de höjder den skulle kunna nå, men är heller inte alls så bedrövlig som slentriankritikerna gör gällande.