Ibland känns det som att slumpen är mer än en slump. Ja, rätt ofta faktiskt.

Att jag hörde ”One Hundred Years” för första gången samma dag som himlen vräkte upp sina dammportar nästan för första gången sedan den varmaste och soligaste sommaren på hundra år belägrade Sverige var ett sånt tillfälle.

Hösten var här. Eller, ja, det var den ju inte. Det är fortfarande sommar i allra högsta grad. Men den senaste veckan har vädret ändå signalerat att det är dags att förflytta sig till en annan charterdestination. Kanske till Johannesburg. Hämta det där snökaoset som ingen riktigt visste vad det kom ifrån och droppa det i våra knän lagom tills det börjar bli dags att gå en sväng på stan och kolla in julskyltningen. Om en månad eller så, alltså.

Så låter ”One Hundred Years”. Som att hösten redan är här. Alldeles för tidigt.

Alldeles för tidigt är det däremot inte när det handlar om Frost. Tvärtom har det hunnit gå alldeles för länge sedan Aggie Peterson och Per Martinsen släppt sitt förra album ”Melodica”. Sorgsen. Övergiven. Livsbejakande. Ödslig. Nordisk. Vacker.

Och så alltsammans så fullständigt överjordiskt fantastiskt sammanvävt i darrande ”Amygdala”. Ljudet av ett sönderslitet hjärta i sina sista desperata försök att inte låta verkligheten krossa de sista spillrorna av den omöjliga illusionen – utdraget till fyra förkrossande minuter.

Tidigare i år smög ”Sleepwalker” ut ur skivstudion och började arbeta sig in på diverse klubblistor. Ett dansantare, mer stökigt Frost. Bra. Väldigt bra, till och med. Men det var först när ”One Hundred Years” tog mark för någon knapp vecka sedan som jag verkligen kände hur mycket jag saknat Frost.

Aggies viskande röst, precis som vanligt. Smekande syntslingor, som vanligt. På andra sidan rummet dansar rytmer som är betydligt hårdare tillsammans med en knorrande basmelodi och en slarvigt väsande hi-hat. Och så, när åskmolnen vibrerat sönder sig själva kastas ”One Hundred Years” rakt in i sin bländade refrängexplosion värdig en ocean av trance-crescendon.

Helt.

Fantastiskt.

Eller så här: när jag skriver det här har ”One Hundred Years” spelats 638 gånger på Frosts myspace-sida.

Det känns som att jag står för åtminstone 100 av dem.

Lyssna på Frost
På Frosts myspace-sida kan du förutom ”One Hundred Years” även lyssna på ”Sleepwalker”, ”Clouds Across the Moon” (ja, den låten) och, förstås, ”Amygdala”.

Läs Frost
Aggie från Frost har gästrecenserat Julian Fanes ”Special Forces” här hos oss.

Läs om Frost
Ola recenserade ”Melodica”.