Jag tror det är sjätte gången. Globen, Vattenfestivalen, Globen, Skansen, Storsjöyran och nu Cirkus. Jag är nästan säker på att det är så.

Det jag däremot vet är att jag aldrig sett Pet Shop Boys i en mindre lokal (och jag påminns dessutom ännu en gång om vilken bra konsertlokal Cirkus är). Intimare än någonsin tidigare alltså.

När Neil och Chris kliver på scenen i juni 2006 är det nästan på pricken 15 år sedan jag såg dem för första gången. En lång tid, men samtidigt ingen tid alls.

Resan sedan första singeln 1984 nådde på många sätt sitt slut förra året. En cirkel slöts. Att spelningen på Cirkus därför hade mer med ”Performance”-spelningen att göra än någon konsert jag sett med duon sedan dess känns därför väldigt självklart.

Den här gången var det mer show à la ”Performance” igen. Även om det arbetades med ljus och kostymer vid Storsjöyra-spelningen kändes det den här gången mer konceptuellt. Som att varje låt som framfördes, tillsammans med de två dansarna och de tre körsångarna, blev löst sammanhållna sekvenser eller akter i den större föreställningen. Precis som för femton år sedan. Dessutom har körsångarna har fått ta större plats igen. Det är nästan så att jag väntar mig att föreställningen ska brytas för paus även den här gången.

Spelningen i Cirkus 2006 är också den första gången sedan 1991 som jag inte får höra ”Being Boring”. Å andra sidan dök den squaredansande och guldsprakande cowboyen från ”Where the Streets Have No Name”-videon upp livs levande och lite mindre livs levande på samma gång. Självklart dansade Neil några steg också. Med lite bättre resultat än i videon.

Från ”Fundamental” blir det fem bidrag: ”Psychological”, ”I'm With Stupid”, ”Minimal”, ”The Sodom & Gomorrah Show” och ”Integral”. Lite oväntat plockas ingen av de storslagna balladerna från ”Fundamental” (vilket samtidigt inte alls är förvånande eftersom konserten bara dyker in i duons balladförråd en enda gång i och med en riktigt vackert och snyggt (scenografiskt) framförd ”Rent”).

Sin vana trogen vet Neil och Chris vad publiken mest vill ha. Efter inledningskvartetten ”Psychological”, ”Left to My Own Devices”, ”I'm With Stupid” och ”Suburbia” är det inte särskilt mycket diskussion om att det är hitsen som kommer att få tala mest och högst.

Alla som sett Pet Shop Boys känner igen sig. Versionerna avviker inte särdeles långt från den live-mall Neil och Chris ritat upp åt sig själva de (åtminstone) senaste tio åren. Kanske inte riktigt så dansgolvstampande som, säg, 1999 – i linje med senaste albumet – men ändå väldigt bekant. Och även om versionerna för det mesta också är synnerligen originaltrogna finns det tillfällen då skivmaterialet lyfter sig flera ljusår på scen (ja, ”The Sodom & Gomorrah Show”, jag pekar på sig nu). Det som på skiva är det sämsta Pet Shop Boys någonsin gett ifrån sig fungerar bättre tack vare att maskinerna lyckas dränka de värsta försöken till rockgitarrorgier. Men mest av allt därför att hela numret förvandlas till en Las Vegiansk gayshow med Neil i full admiralparadutstyrsel och körsångarna och dansarna gör sitt bästa att föra samman Village People med militärparad i valfri afrikansk skojrepublik. Det är snudd på än mer övertydligt än det showmässiga framförandet av ”New York City Boy” 1999, komplett med skinande vita matroskostymer.

Men även om de flesta låtarna bjöd på precis det som väntades var det när materialet stuvades om som det den här kvällen blev allra, allra bäst. ”Home & Dry” och ”Before” är redan i sina originalversioner två av de bästa låtarna i duons ryggsäck, men framförda nära nog akustiskt (med skitsnygg insats av kören) känns Cirkus väldigt, väldigt litet. På ett bra sätt.

Visst. Ljudet svajade på sina ställen, men långt ifrån som allvarligt som många verkar tycka (det var… öh, live?). Sedan finns det fortfarande ingen som kan misslyckas lika mycket som Neil Tennant med att framstå som en pondusfylld publikdomptörpiskare (A-YEAH!), men det är sånt som mest är charmigt.

Låtvalsmässigt har jag upplevt några bättre konserter med Pet Shop Boys, men lokalen och det faktum att det är en föreställning mer än en konsert jag ser gör att det här förmodligen är den bästa Pet Shop Boys-spelning jag upplevt sedan den där gången i Globen 1991.

Och även om konserten i sin helhet bjöd på ungefär precis vad jag hade väntat mig, hade jag ändå någonstans långt inne inte gett upp hoppet om ett helt annat upplägg: West End Girls (jodå, de var där, fast inte på scen) som förband rakar av alla hitsen medan boysen själva sedan ägnar två timmar åt de mest obskyra och bortglömda delarna av låtkatalogen.

Det skulle på något sätt vara väldigt nyskapande. Och vansinnigt intressant.

LÅTLISTAN

01. Psychological
02. Left to My Own Devices
03. I'm With Stupid
04. Suburbia
05. Minimal
06. Shopping
07. Rent
08. Always on My Mind
09. Where the Streets Have No Name (I Can't Take My Eyes Off You)
10. Home & Dry
11. Before
12. Dreaming of the Queen
13. West End Girls
14. The Sodom & Gomorrah Show
15. Opportunities (Let's Make Lots of Money)
16. Integral

17. So Hard
18. It's a Sin
19. Go West

(Tack till Per Granqvist för ”Shopping”-bilden. ”Southpark”-bilden är lånad från PSB-forumet tennant-lowe.com)

FLER PET SHOP BOYS-KONSERTTEXTER AV OLA

Skansen, 2002

Storsjöyran, 2004