Hur gick det till?
Viljan fanns ju där. Viljan och planeringen, de röda ringarna i festivalschemat satt där de skulle, pedagogiskt ritade med pilar vid krockarna. Jag skulle ju inleda festivalens första dag med Hey Willpower och Phoenix, dansa till Kalle J och äntligen, äntligen få se mytomspunna Zeigeist. Jag skulle uppleva nostalgi till Cardigans och The Elected, skrika mig hes till The Slaves och ”Suicide”. Och jag skulle somna lycklig.
Facit säger annat: festivalens första dag blev en smärre katastrof, i alla fall om man räknar bitarna jag minns av den. Av alla band jag ville se fann jag mig själv uttråkat gäspande till Deftones, som för övrigt drog så lite publik att de tuffa publikvrålen som hör en sådan konsert till snarare liknade suckar. Jag såg fotbollen. Jag satt i ett tält och skrek till uteblivna mål. Och så till slut, i 89:e minuten, till det förlösande första. Och jag såg Zeigeist, göteborgarna jag så länge varit nyfiken på, göteborgarna som många hävdar rippar på The Knife men som jag alltid försvarar. Eftersom jag råkade gilla knivarna mer för några år sedan, och fortfarande tycker att det finns en lucka för just sådan musik. Jag såg Zeigeist och jag var inte imponerad, jag insåg att Zeigest troligen är alldeles fantastiska på en klubbscen, i en svettig källare med volymen så dunkande hög att inga andra alternativ finns än att dansa som om ingen morgondag finns. I en solnedgång, med halvkasst ljud blev det liksom aldrig något, eh, sväng. Och jag såg i publikens ögon att de undrade hur det gick i fotbollen.
Men alltså. Jag såg Deftones, Zeigeist, och fotbollen. Av ungefär hur många band som helst. Hur tänkte jag? Vem är jag? Att det ska vara så jävla svårt.
Härmed utlovas bättring. I skrivande stund är det exakt 21 minuter till Vapnet inleder min festivaldag nummer två i Teaterladan. Och jag ska se, se, se!