Text
Så var det dags igen
Jag åkte till Hultsfred för första gången när jag var 15 år. Det hade tagit mig ett drygt år att tjata hål i öronen på mina föräldrar och efter en mycket slitsam höskörd då jag under två varma veckor slitit mig halvt fördärvad på diverse loft och åkrar tyckte mina föräldrar att en festivalbiljett kunde vara en skälig belöning åt ett värkande pophjärta som mitt. Men det var inte utan restriktioner, oh nej. Här skulle ringas hem vid två tidpunkter om dagen vilket, insåg jag redan då, handlade om oro att en späd flicka med svartfärgat hår skulle förlora sig i alkoholens och drogernas förförande värld.
Sagt och gjort. Jag minns natten innan jag åkte till min första festival som det var igår. Tänk er natten innan julafton, hur det kändes när man var, säg, sju. Multiplicera det med trettonhundra och ni förstår vad jag menar. Det var bultande hjärta, fjärilar i magen och förväntningar utan dess like. Det var dubbelkolla packningen så allt var med. Alla tio ombyten. Tältet. Sovsäcken och polarbrödsförpackningen med tillhörande mjukost. Det var viskande telefonsamtal till bästa vännen som låg med samma fjärilar, samma förväntningar.
En tisdag bar det av, i buss med Salas samlade (och eventuellt samtliga) musikintresserade människor. Människor jag än idag håller kär, ska tilläggas. Och äntligen började så min första festival, den första i raden av många påföljande. Och jag minns det så väl. Hur björkarna svajade och marken gungade vid Hulingens strand när Blur spelade ”Girls & Boys”. Hur en av broarna mellan campingen och festivalområdet rasade med en av mina vänner på, orsakande en framsida i Sala Allehanda som kommit ner för att titta till sina små barn på festival. Hur Eggstone, Bob Hund och Cardigans satte hjärtan i brand. Hur det vrålades med Brainpools lalala-körer i ”Everyday”. Hur en vän kräktes mot en björk. Hur en annan ramlade ner från en container och bröt handen. Hur vi badade med schampoo och tvål i högsta hugg eftersom kön till duschen var för lång. Hur kön till telefonautomaterna (ja det här var nittiotal, mobiler var inte riktigt lika, eh, mobila då) var dagarnas största plåga. Sator och ”I wanna go home”. Och så vidare.
Det är tolv år sedan idag och det är inte utan att det är en smärtsam insikt. En hel del har förändrats med årens gång. Idag bor jag inte på campingen och inte står jag i kö för att ringa oroliga föräldrar. Idag jobbar jag vid sidan av festivaldekadensen. Idag vill jag se fler konserter än jag hinner med. Idag missar jag fler konserter än vad som är OK. Men charmen finns där än. Lika stor, lika förförisk som 1994. Och till helgen är det alltså dags igen. Hultsfred 2006, här kommer jag. Jag inser att såtillvida kloningsteknologin inte gör enorma genombrott under de närmaste dagarna kommer det här inte fungera, men det här vill jag helst slippa missa:
Torsdag
15.30 Hey Willpower (Stora Dans)
17.30 Phoenix (Pampas)
18.30 The Slaves (Stora Dans)
19.00 Kalle J (Rookie)
21.30 The Elected (Teater)
22.00 Zeigeist (Rookie)
23.00 Diplo Vs. A-Trak (Teater)
00.00 The Cardigans (Hawaii)
Fredag
12.30 Le Mans (Stora Dans)
13.30 Vapnet (Teater)
17.00 Pascal (Stora dans)
17.00 Hello Saferide (Atlantis)
17.30 Gnarls Barkley (Pampas)
19.00 The Embassy (Atlantis)
19.00 Pharrell (Hawaii)
23.00 Deportees (Stora Dans)
01.15 Babyshambles (Pampas)
Lördag
13.00 Dia Psalma (Atlantis)
13.30 I'm from Barcelona (Teater)
14.15 Introtävling (Jamobilen)
15.15 Martha Wainwright (Pampas)
16.15 Timbuktu & Damn (Hawaii)
19.30 Gossip (Teater)
21.00 Otur (Rookie)
21.30 Hets (Stora Dans)
21.30 Kent (Hawaii)
22.00 Nicolas Makelberge (Rookie)
23.00 Under Byen (Stora dans)
01.30 Slagsmålsklubben (Teater)
Publicerad: 2006-06-06 11:33 / Uppdaterad: 2006-06-06 11:33
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).