Det kändes precis lika vemodigt som en Grandaddyballad när låtskrivaren och motorn Jason Lytle meddelade att bandet i och med Just Like the Fambly Cat tackar för sig och väljer att upplösas. Hemstaden Modesto har slutligen spelat ut sin roll som inspirationskälla och Lytle tar nu sitt pick och pack och flyttar till Montana där hans närmast kommande projekt, enligt honom själv, kommer vara en soloskiva inspirerad av haikudikter. Hur intressant det än låter och förmodligen kommer låta får för tillfället vara en framtida fråga, nu är det Grandaddys avskedsskiva det gäller.

Det är svårt att tänka sig en mer passande avslutning. En avslutning där bandet, medvetet eller omedvetet, verkar ha sparat sitt allra bästa till sist. För från det ensamma mollklingande pianot och flickrösterna i What Happened… som gång på gång undrar vad som egentligen hände med familjens katt till uttoningen i överjordiska kyrkokörer i This is How it Always Starts är skivan en triumferande och välljudande provkarta över Grandaddys utveckling och sound.

Fokus ligger på de senare skivornas blandning av tuggande ultramelodiös expresspop och Lytles storslagna ödsligt vackra slackersymfonier. Kristallklara melodier kryddade med en rejäl dos glatt blippande eller sorgset vinande elektroniska inslag. Men här varvas de även med lo-fi-rock, instrumentala stycken och en rejäl punkstänkare. Kort sagt, ett tvärsnitt av hur Grandaddy låtit genom åren.

Samtidigt går det inte att undvika att Lytle återigen visar att han har mer än bara initialerna gemensamma med Jeff Lynne. Närheten har väl egentligen alltid funnits där men när, i viss mån, Campershell Dreams men framförallt Disconnecty briserar i sitt bombastiska ELOtiska sound känns det fullt logiskt att skivan avslutas med en hommage till Lynnes Shangri-La.

Lytles texter är som vanligt lika underfundiga som torrt ironiska och säger minst lika mycket mellan raderna som i desamma. Att uppbrottet från Modesto varit det som dominerat tankarna blir väldigt uppenbart då han i var och varannan text ifrågasätter sin tillvaro där. Nästan så till den grad att Just Like the Fambly Cat framstår som en enda lång terapisession som slutligen utmynnar i det definitiva beslutet.

Att nu ett så egensinnigt och älskvärt band går i graven är givetvis bara att beklaga, inte minst när de gör det med sitt kanske allra starkaste album. Men att Grandaddy skämmer bort oss en sista gång med det goda omdömet att sluta på toppen av sin förmåga och med flaggan hissad i samma topp gör saknaden som redan börjat infinna sig aningen lättare att komma över.

Ett på alla sätt värdigt och stilfullt farväl.