I egenskap av en av Sveriges bästa låtskrivare och textförfattare skulle Laaksos egen Markus Krunegård troligen generera ett visst mått av nyfikenhet vilket sidoprojekt han än tog sig för. Att vidare spela in en punkplatta på knappt tre veckor, involvera musiker ur andra erkända band som Doktor Kosmos, Monster och Fireside, och ge projektet det ytterst passande namnet Hets! gör förstås inte saken mindre intressant. Och, slutligen, med låttitlar som ”Hasses brorsas låtsassyrras kompis fest” eller ”Napalm på Östermalm” är saken biff. Klart det ska höras.

Man undrar vad det handlar om. Vad grejen är. Är Hets! ett skämt? Ska vi skratta, applådera eller höja igenkännande på ögonbrynen och nicka konspiratoriskt eftersom vi identifierar ironin? Eller vänta – är Hets! på riktigt? Min gissning är både och. Men vi tar det från början.

Januari 2006. Markus Krunegård berättar med inlevelse på en fest om sitt nya punkband, som går under det tillfälliga namnet Eksem. Markus testar några låttitlar på en road skara. ”Älskad är inget jag vill bli”. ”Du är också dum”. Och, förstås, ”Napalm på Östermalm”. Folk skrattar och uppmuntrar, själv är jag visst också dum, för jag tror att allt är på skoj.

Tills en dag i februari, då jag med förvåning hittar Hets! på MySpace.com (åh MySpace – denna paradislika djungel av gratis musik och inspiration). Den första låt som spelas är ”Neråt Bakåt”, en skramlig, dovt monoton KSMB-doftande dänga med ursinniga textrader rytmiskt pulserande mot en brutalt bitter, medryckande refräng: ”Det blir knappast bättre av att man blir äldre / äldre och äldre / sämre och sämre”. Ingenting mindre än en fantastisk teaser om vad som komma skall, tycker den fjortonåriga trallpunkaren i mig som på nittiotalet stoltserade med en skivsamling tätbebodd av Imperiet, Ebba Grön, DLK och ”Definitivt femtio spänn”-skivor.

Och i mars är det så dags för den elva spår korta fullängdaren, med samma namn som bandet självt. Inte vet jag om det var den ursprungliga tanken, men ”Hets” är en väldigt skojig skiva. Humoristisk. Ironisk. Sarkastisk. Glimten i ögat, som dom säger.

Allt som oftast lämnar Markus Krunegård sången för att ägna sig åt pratsjungade små berättelser om katastrofala klassåterträffar, en mamma som tror att det sitter likhetstecken mellan att rösta rött och att vilja döda alla finnar, om knasiga taxichaufförer som ordvitsar om hur knullfattigt året 2006 kommer att bli. (Noll-sex, fattaru, höhö).

Att hitta teman i ”Hets” är inte svårt. Det handlar om att lämna småstaden för storstaden. Om att inte veta om man passar in. Om att inventera sitt liv och undra om det var såhär det skulle bli. Att älska och dumpas. Att få nobben. Att bryta löften. Med lite god vilja skulle man kunna kalla ”Hets” för den misslyckades revoltskiva. En samling kampsånger för de desillusionerade. Låt mig illustrera med ett exempel:

”Stressen och hetsen av att man ska bli nån, av att man ska va nån, av att man ska ha nån, inte vem som helst, gärna nån som är hur snygg som helst, stressen och hetsen av att man ska va allt, av att man ska bli allt, av att man ska ha upplevt allt, av att alltid va ärlig, aldrig va falsk”.

Ljudmässigt snackar vi Mattias Alkberg och 77-punk, textmässigt Doktor Kosmos och KSMB. På många ställen underhållande, ännu oftare pricksäkert så det bränner; på sina ställen på gränsen till, ja, tråkigt. Sista låten, ”Förlåt”, är en närmast outhärdlig melodi där alldeles för många människor drar sin version av just ett förlåt. ”Älskad är inget jag vill bli” är långt mycket roligare i teorin än praktiken. Medan ”Ulf”, en bitsk utredning kring vad det är som gör Ulf Lundell så hyllad (svaret är: han är SPECIELL), får mig att både skratta och vilja vrålsjunga samtidigt. ”Gud vad bra” och ”Trist javisst” likaså. ”Du är också dum” är inget mindre än Laakso på svenska och det säger sig självt att det är fantastiskt.

Blir ni förvirrade? Det är jag också. ”Hets” är nämligen en tämligen ojämn skiva som i mångt och mycket både blixtrar och glimrar men ibland känns slarvig och obearbetad. Make no mistake: Hets! kommer funka ypperligt på festivaler i sommar, och jag kommer vara där, men händerna i luften. Men i höst är jag förvånad om det inte är Laakso jag lyssnar på igen. Fast man vet aldrig. Jag är ju också dum.