Jag sitter fastklämd mellan otaliga referenser och blir matad med vaggande ballader och baktunga melodier som rultar fram i en studio strax utanför Seattle. Producenten Brian Deck har lyckats förverkliga Josh Ritters många önskemål på ett och samma album. Det vill inte säga lite. I bland annat a cappella-krönikan ”Idaho”, pianoballaden ”Here At the Right Time” och den skyndsamma ”Good Man” med mörka manskörer, kastas vi fram och tillbaka i historien. Vilda västern och Tom Sawyer varvas med konflikter i Mellanöstern och bibliska teman. Det går inte att bli klok på var Ritter vill komma när han gör upp med sina hundår i branschen, förutom att han vill säga allt på en gång och att han vill göra det inlindat i litterära referenser, historiska motiv och politiska ställningstaganden.

Efter att ha skrämt en hel generation singer-songwriterlyssnare på flykten med Dylan-pastischen ”You Don't Make It Easy Babe” känns det som om Ritter numera litar till sin egen förmåga. En förmåga som inte sätter några stora stenar i rullning. För hur stor är rymden? Vad händer när man dör? Hur många sådana här skivor ska jag lyssna på innan jag slutar mina dagar? De otroligt vackra och varma. De trygga och eftertänksamma. Kärleksskildringarna som utmanar mig till svartsjukebråk för att få bli sams igen. Långsamma viskningar, kärleksförklaringar, make-up sex. Men ändå de som alltid har samma influenser. De som alltid behandlar samma frågor. Görs i samma sättning. Som varken gör mig upprörd, förbannad eller glad. Aldrig någon som sätter sig på tvären för att jävlas eller utmana mig. Aldrig någon som får mig att se framåt, fundera eller känna att någonting förändrats.

Jag behöver inga mer vackra sånger.

Josh Ritter gör det här minst lika bra som någon annan. Om inte bättre. Hans röst är utmanande och ärlig, utan falsettglidningar eller svårsjungna bryggor. Texterna är så välarbetade att melodierna har fått stå tillbaka för allt det som Ritter vill berätta. De bilder han bygger i sina historier har starka budskap och arrangemangen är genomgående välgjorda. Brian Deck, som jobbat tillsammans med Iron & Wine och Modest Mouse, använder sin opolerade bakgrund och får Ritter att slappna av och jobba sakta i en genre som mår bra av de enkla arrangemangen.

Ritter kommer göra mig sällskap tills nästa man eller kvinna tar över. Jag tar med mig en tuffande ”Monster Ballads” med sitt enkla piano och den dramatiska och nio och en halv minut långa ”Thin Blue Flame”. De vackra sångerna behöver jag inte.