Musiker ska hålla sig borta från film och vice versa kan det tyckas. Ibland hade det varit för allas bästa, läs Hilary Duff. Men ibland är det något strålande positivt, läs Nick Cave. Herr Cave fick ett manus tilldelat sig, det var ett kostymdrama om Australiens historia och han blev tillfrågad vad han tyckte om det och om han kunde tänka sig att skriva filmmusiken. Han läste det och ringde upp manusförfattaren. Ring ring.
Manusförfattaren: Hallå.
Nick Cave: Hej det är Nick Cave här.
M: Tjena, hur är läget?
NC: Jovisst, lugna puckar, du; har läst ditt manus här, och det är intressant men…
M: Men?
NC: Det känns inte som att det handlar om Australien, det är väldigt amerikaniserat.
M: Skriv ett bättre manus själv då om du är så jävla bra.
Klick.

I vår visas The Proposition på biografer runt om i världen. Manus och musik: Nick Cave. Vad som är speciellt med det här soundtracket är att skaparen har tänkt i toner redan i de första stadierna av filmskapandet, han har kunnat tänka hur bilderna samspelar med musiken, rytm kan gå hand i hand.

Den som ser filmen får se hur bra det fungerar tillsammans. Soundtracket är hur som helst ännu ett kvalitetsarbete från mannen med den djupa rösten. På tal om det sjunger han ingenting på den här skivan, på vissa spår hörs röster, ibland bara hummande och susande och ibland viskande som om de kvidande sjunger uppåt en nattsvart himmel från en blodröd öken.
Nick Cave har på den här skivan ingen hjälp från några dåliga frön men väl ett samarbete med Warren Ellis som samskrivit i stort sett alla låtar. Utan att ha sett filmen kan man föreställa sig scener. Tydligen är den ganska våldsam, Emily Watson bland andra får skiten utspöad. Speciellt ett spår har en huggande konstant bas, det låter som att någon går lös med en slipmaskin på en stackars basgitarr. En ohygglig men väldigt effektfull ljudbild.

Det finns även teman som går igenom skivan. En mycket elegant pianoslinga återkommen men jämna mellanrum. På framsidan av omslaget vilar ett ökenlandskap med snedvridna trädknotor i dunkel solnedgång. På baksidan hänger en man med sönderpiskad rygg, djupa köttsår sipprar blod längs ner för din ryggrad. Så känns det att lyssna på The Proposition.