När Juvenile blir så där riktigt söderntjock som i kampsången för överlevarna efter Stormen Katrina, ”Get Ya Hustle On”, visar han att gammal ibland är äldst också inom en framåthetsande genre som hiphop. Då lämnar han nykomlingar som Slim Thug, Paul Wall och Mike Jones frågande i träsket. I ”Around the Way” med lurstötar som brölar likt dimhornen på en gammal fiskebåt gör han samma sak med den nya konkurrensen. Kör över och förbi.

Snacka om chocköppning.

Till första singeln, ”Rodeo”, samplas en bit ur remixen av R Kellys gamla ”Bump N Grind”. Det blir det första avbrottet i syruptjocka hiphopen som annars utgör den större delen av albumets 72 minuter. Och även om andningspausen kan verka nödvändig känns den här mest lismande och inställsam. Riktad mot radiopubliken så klart, men nja.

Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen. 18 låtar på en bra bit över timmen är oftast för mycket av det goda. Juvenile lyckas inte variera sig och efter ett tag blir till och med en södernälskare som jag proppmätt. Det är inte särskilt svårt att plocka bort minst fem låtar som utfyllnad. Då spelar det mindre roll att minst tio är riktigt vassa. De trista drar ändå ner helhetsintrycket.

Sen lyssnar jag gärna på låtar som ”Who's Ya Daddy” och stormötet (Mike Jones, Paul Wall, Skip och Wacko) i ”Way I Be Leanin'” lika ofta som den knäckande öppningen.