Spansk pop har en tendens att kännas åtminstone en aning fånig. I alla fall för den som är van vid den engelska språkmelodin. Spanska är liksom … blod, svett och tårar, medan engelskan dricker sitt afternoon tea (lätta klyschor: 1). För mig tog det x antal månader att vänja sig något som först kändes som ett nästan operettliknande tonläge (som slutlig isbrytare agerade Astruds bisarra singel ”Todo nos parece una mierda” (ungefär, vi tycker att allt är skit)). För ja, spanskspråkig musik? Upp med handen alla som tänkte på Julio Iglesias, Shakira eller reggaeton. Folk verkar tro att det enda vi har i Spanien är dålig musik och tjurfäktning, sade en bekant en gång till mig. Han hade definitivt en poäng. Tjurarna åsido, faktum är att få spanska grupper når utanför hemlandets gränser. Så, spansk indiepop? Den existerar, lever, och som i detta fall, frodas. 2004 stod Lori Meyers från Loja i södra Spanien för en ordentlig smäll i hemlandets indiekretsar. I kölvattnet på stora Los Planetas har en mängd liknande gitarrband som brukligt dykt upp, ursinnigt paddlande i sina jollar. Men de flesta försvinner, åtminstone för mig, i en stor Skylla/Karybdis-virvel av urtråkig likriktning och intetsägande texter. Ett av undantagen är som man antagligen kunnat gissa, mitt ämne för dagen.

Det är ingen idé att börja svänga sig med fashionabla genrebenämningar eller säga att de låter som att X har vildsint frustande sex med Y och Z på en smutsig bartoalett i Tokyo, för det som Lori Meyers spelar kan, och bör, nog enbart nämnas gitarrpop, formulär 1A, gitarr, bas, trummor. Man plockar kanske främst influenser från sextiotalet, mest vad gäller sången, men har dock ändå tagit sitt namn från en NOFX-låt. Ni fattar, best of gitarrmusikhistoria liksom. Kan bli extremt tråkigt och träigt, kan bli väldigt bra. Leta upp valfritt band droppat i NME och välj själv. Själv föredrar jag snyggt formulerad enkelhet framför ansträngda komplikationer (lätta klyschor: 2).

Utan att vilja göra anspråk på Springsteen-stora arenor eller genom att vara speciellt nyskapande, så innehåller ”Viaje de estudios” ändå knappt ett dåligt spår. Ofta representerande örhänget (och, uppenbarligen, titelspåret) ”Viaje de estudios” ska helst skrålas och dansas till en romindränkt natt på någon liten källarhålsklubb, de lugnare/midtempo-orienterade spåren utgör utmärkt ackompanjemang till både förfesten och dagen efter-reflekterande, mot de sura rödvinsuppstötningarna (ja, been there, done that, uppenbarligen)…Och det mesta däremellan, faktiskt. Bandets styrka ligger mycket i melodiskickligheten och i att de inte överarrangerar. Man vill inte injicera steroider i en låt som är bra redan från början. Även om texterna många gånger är enkla i den mening att vissa helt enkelt består i upprepandet av ett par rader är de värda uppmärksamhet. Sångaren och låtskrivaren Noni följer en tradition textförfattare som inte automatiskt tar den enklaste vägen. Dock kan hans nasala röst lätt bli obekväm och lite.. eh, bräkig… när den fungerar som bärande huvudelement för en låt, något som kanske blivit mer tydligt på andraskivan ”Hostal Pimodán” (Houston Party 2005).

Om du behärskar spanska har du en fördel vid lyssnande av den här skivan, men samtidigt, en bra popskiva fungerar alltid ändå (eller ja, en bra skiva över huvud taget).

För att inte alldeles cementera skivan genom superlativens vikt, så måste åtminstone två problem påpekas:

Dels är konvolutet bokstavligen tomt. Bara de nödvändigaste produktionsdata finns uppradat bredvid låtlistan. Man hade önskat sig något matigare, åtminstone texterna, även om de finns på bandets hemsida.

Dels, och detta är viktigare, så är produktionen dålig, alldeles för tunn och skrällig. Flera gånger har jag undrat om jag av misstag råkat skruva upp diskanten, men tyvärr inte. Ofta ligger dessutom sången lite för långt ner i mixen. På det hela känns det tekniska lite väl ojämnt. Ryktet säger att båda dessa minus kommer sig av skivbolaget Houston Partys snålhet och ointresse. Och problemen skivbolag – band fortsatte. Omslaget till nya skivan valdes till exempel av bolaget utan att tillfråga bandet och hela promotionarbetet var tydligen en knappt existerande envägskommunikation från Houston Partys sida. Därför har Lori Meyers nu brutit kontraktet med bolaget och istället skrivit på för La Incubadora, där man också kommer att ge ut ”Hostal Pimodán” igen, dock inte ”Viaje de estudios”. Men nog om den saken.

Oavsett om man är bekant med spansk indie eller inte, är Lori Meyers en värdig bekantskap som lovar mycket inför framtiden. Band som tokhyllas för sina debutskivor brukar få svårt att ta sig vidare, men Lori Meyers har redan bevisat att de inte är någon dagslända på popscenen (lätta klyschor=3!).