Tio kritiker skrev tio recensioner om tio låtar som inte fanns. Tio artister skrev tio låtar med recensionerna som facit. Nu ska andra recensenter och kanske även de tio recensenterna skriva en recension på de tio låtar som var skrivna efter de tio recensionerna.

Så om en recensent recenserar en skiva som är skriven utifrån en recension ska en annan recensent skriva en recension på recensionen och sedan samla ihop Sveriges samlade artister i en jättekör som sjunger en låt om hela skiten och hur många hänger fortfarande med eller bryr sig om vad som egentligen var meningen? Inte jag iallfall.

Vi börjar om från början: I konvolutet står det: ”'Jävla Kritiker!' är en skiva där kritikerna bestämde och artisterna lydde ibland. Det kan helt enkelt inte bli fel.” Eller kan det? Även om kritikern traditionellt sett har haft en mäktig aura omkring sig har den otvetydigt avtagit i denna tidsålder av massmedium.

Om någon är intresserad av den mest obskyra musikform någonsin känd för människosläktet är den numera aldrig längre bort än ett klick eller två. Självklart kan band hjälpas eller stjälpas av kritiker men anser någon att kritikers ord är lag? Ett mer hälsosamt ord i det här sammanhanget kanske är rekommendation.

Men hur ska man nu förhålla sig till den här musiken? Till att börja med har musikstyckena ingenting gemensamt. Alla artister utgår från helt olika förhållningssätt. Det finns ingen gemensam nämnare. En musikalisk slump. Är det här genuint artisteri? Valfriheten har tagits bort när de tvingats tänka på hur lyssnaren och kritiker kommer förhålla sig.

Vissa är olydiga, Nicolai Dunger väljer att inte sjunga även fast Po Tidholm har skrivit att han gör det. Silverbullit rebellerar genom att spela in ett flertal minuter rent oljud.

Artisters jobb är inte att tillfredsställa kritiker. Kritikers jobb är att tycka saker.

Lyssnarna då? Kommer ni få ut något av det här? Ja, om ni gillar en eller flera av de här artisterna så kommer ni det. Är det här revolutionerande? Jag tror inte det. Ingen av musikerna gör något som är ofantligt oväntat. Det är som om artisterna kollektivt säger: är ni nöjda nu då? Era jävlar.