Jag var lite orolig där ett tag. Men så kom den då äntligen. Årets konsertupplevelse, tre dagar innan julafton, nio dagar kvar till 2006. Taxi Taxi! på Debaser.

Taxi Taxi! är 16-åriga enäggstvillingarna Miriam och Johanna E. Berham. Till vardags går de på en musikskola i Stockholm och de är inte ens färdiga med sin första demo. Däremot har de lagt ut två sånger på sin MySpace-profil och det var där någonstans det började.

Taxi Taxi!:s första spelning någonsin (arrangerad av Fritzs Corner och Ladyfest sthlm) gick av stapeln igår kväll på Debaser i Stockholm. Och eftersom ingen i bandet hunnit fylla 18 bestod publiken kvällen till ära av en något ovanlig men ack så charmig konstellation av indiekids och, ja, deras föräldrar. De förstnämnda svartklädda med avsiktligt rufsiga kalufser, de sistnämnda utrustade med kameror. Alla lika förväntansfullt nervösa.

Och så var det då dags. Taxi Taxi! kliver på scenen, som julveckan till ära utrustats med glitter och granris, presenterar sin basist och trummis, säger att de vill börja spela nu. Kompisarna i publiken håller varandras händer och viskar ord som ”åh vad fina dom är” och ”jag blir helt tårögd!”. Miriam sitter vid ett piano med en melodika i knät, Johanna står vid micken med en gitarr. Och de börjar spela. Och jag faller hejdlöst.

Allra först för Johannas röst. Återhållen mjuk, viskande skör, men med en bultande styrka som ibland, men bara ibland, tränger sig igenom och ger rysningar som sträcker sig ända ner i tårna och vidare ut i golvet. Till textrader som ”Maybe my skeleton would be quite beautiful there beside yours” irrar mina tankar planlöst mellan Björk och tv-serien Spung och Jewel och Bright Eyes och Azure Ray. I bakgrunden körar Miriam med drömska stämmor som får mig att tänka på snöänglar och stjärnor på nattsvarta himlar. Sättningarna varierar då Miriam växlar från melodika till piano till en pingla till en tuta och tillbaka till melodika. Och bredvid mig börjar någon med baksidan av handen torka tårar. Hon blir kramad av en vän.

Det är så indie att klockorna stannar. Och samtidigt. Så hjärtskärande vackert, så fullkomligt förbluffande. Drömsk folkindie när den är som allra bäst. Och detta på en debutspelning. Av två sextonåringar.

Jag är säker på att jag inte sett Taxi Taxi! för sista gången. Och det är jag väldigt glad för.

God jul.