Av alla de många recensioner jag läst av Mary J Bliges senaste album är det Jonna Sima som träffar bäst när hon skriver om olyckskorparna som kraxat att ”hon var bäst när hon var som olyckligast” (Stefan Thungren kraxar fortfarande i Svenska Dagbladet). Jag erkänner, jag har själv stått och vrålat den klagolåten. Förmodligen mer än en gång.

Samtidigt är det först nu det inte finns en låt som överskuggar allt. Det är först nu jag tror henne när hon sjunger att hon lämnat sorgerna bakom sig. Först nu utstrålar hon samma övertygelse i glädjen och ljuset som hon förr visade i sorgen och svärtan.

Musikaliskt bjuds det inte på några större överraskningar. Hon gör det hon alltid gjort, soul med hiphop djupt i generna. Den här gången tillsammans med veteraner som Rodney Jerkins och Jam & Lewis. Och med relativa nykomlingar som 9th Wonder. Den här gången är den lägsta nivån den högsta sedan ”Share My World” (1997).

Hennes tolkning av The Games ”Hate It or Love It”, har de flesta av er säkert redan hört mer än en gång. En redan bra låt blir ännu bättre när Mary sjunger om sin egen diskografi (jo det funkar faktiskt alldeles utmärkt).

Mindre rolig är ”Can't Hide for Love” där Jay-Z gör ännu en omotiverad paus från sin pension. Resultatet är inte mer än en något bättre variant av den lättviktiga discofärgade klubbsoul hon först testade tillsammans med Common i en av sina mindre lyckade singlar på 00-talet, ”Dance for Me”.

Som allra bäst blir det i samarbetet med Raphael Saadiq. Bonusspåret ”So Lady” må vara ett omkok på rester från från ”As Ray Ray”, men något så stort som ”I Found My Everything” har hon aldrig tidigare spelat in. Det är den sorts ballad som jag någonstans alltid känt att hon haft inom sig, som kunde anas i ”Not Gon' Cry”. Det börjar försiktigt med återhållen instrumentering för att brista ut i ett storslaget orkesterarrangemang med stråkar, pukor och en klarblå souldränkt himmel när taket sedan länge lämnat kyrkan.