Recension
- Snow Borne Sorrow (CD) Nine Horses
- 2005
- Secret Samadhi/Dotshop.se
Bildrikt
Lyssna
Externa länkar
- Nine Horses
- Officiell sajt.
- Den sjungande detektiven
- En av världens bästa tv-serier, hos iMDB.
- Samadhi Sound/Nine Horses
- Hos skivbolaget finns ljudklipp från alla låtar.
- Supersilent
- Arve Henriksen är en av delarna i Supersilent. Jonas Lundberg skrev om "6".
Jag har haft väldigt visuellt auditivt utbyte av att lyssna på musik de senaste veckorna. Jag har lyssnat på Danny & the Nightmares och sett på zombie-film. Jag har lyssnat på porrfunk från Madlib i Yesterday's New Quintet och sett på blaxploitation-film inför min tankes synfält.
Till ”Snow Borne Sorrow” har jag varit på en futuristisk jazzklubb. David Sylvian står på scenen likt Philip Marlow, smekande en Shure 55SH-mikrofon medan bandet vant och lite lojt sätter den melankoliska inramningen. Keith Lowes bassträngar vibrerar mjukt och dovt och ger rymd åt Sylvians rundade röst. Det är utsökt vackert och nästan smärtsamt coolt, utan att vara poserande.
Mellan låtarna ser David sig omkring med en dystopisk blick, smuttande på syrlig cocktail. En aura av självsäkerhet och självklarhet syns omkring honom. Kapellmästaren Burnt Friedman gör sig i ordning för nästa låt. Han presenterar A dame to kill for
när Stina Nordenstam ställer sig bredvid honom för att vara motpol i ”Wonderful World”. Hon möter honom i refrängen, iaktagande, kommenterande.
I hear him, he's talking out loud
Sometimes he whistles while walking
How could he know any better?
I weep for him, I weep for him now
Stinas lockande, krullande r ger välbehagliga rysningar till publiken. Hon lämnar scenen redan innan låten tonat ut. Mjukt nynnande melodin. Jag saknar henne redan innan jag ser hennes ryggtavla försvinna ut genom scendörren.
Gästerna som går ut och in är många. I titellåten sjunger Arve Henriksens trumpet ut sina ur tratten som en mjuk smekning över den elektroniska grunden. I ”The Banality of Evil” ger Morten Grønvad och Carsten Skøvs vibrafoner det som får hela sättningen att ge lite mer och Hayden Chisholms klarinetts avtryck att bli ännu större. Sylvian sjunger avmätt och Thomas Hass tar först plats för att snart lämna över saxofonens utrymme till Theo Travis. Lagerbygget är rikt och det finns många utsökta detaljer att finna.
Det är verkligen värt att ta sig tiden. Mina bilder kommer inte bli dina bilder. Men jag är övertygad om att du kommer hitta några.
Publicerad: 2005-12-19 00:00 / Uppdaterad: 2005-12-19 00:00
7 kommentarer
först!
#
vem har skrivit recensionen? ;)
#
en helt klart fantastisk skiva! om det någon gång blir tal om en uppföljare ser jag gärna mer elektronik, något i stil med alva noto och ryuichi sakamotos samarbete.
#
Äntligen en intressant skiva. Bra recension av en ännu bättre platta. Personligen skulle jag nog höja betyget ett snäpp.
#
Mycket Fläskkvartetten över den här skivan skulle jag vilja säga. Men det är ju bara bra. Appropå detta, vet nån när den nya Fläskkvartett-skivan kommer?
#
Äntligen!
#
dotshop igen, hyllning igen,zzzzz
#
Kommentera eller pinga (trackback).