dagensskiva.com

48 timmar

Text

Bra grejer helt enkelt!

Tänkte att jag på en höft skulle summera ett par grejer som betytt mycket för mig under den senare delen av året, eftersom det knappast går att summera hela kalenderåret. Men ju fler saker jag fick ner i mitt block desto fler kände jag mig tvingad att lägga till. Om jag ska nämna något känns det ju orättvist att inte nämna något annat.

Så, detta får ses som ett försök till en slags årsbästalista eller nåt. Jag hatar egentligen att lista saker. Det är inte alls min grej, man kan ju gilla grejer på olika sätt. Därför ”listas” sakerna nedan utan inbördes ordning. Det är inte särskilt genomtänkt eller förklarande. Det är mer bara en slags krönika över det jag, sittande i sängen, uppallad mot väggen, snuvig och nog lite febrig, kommer på som har varit viktigt under året som gått. Jag kommer säkert glömma massor av saker men kände ändå att det här kunde va lite roligt. Det kunde liksom pigga upp lite under en snuvig och febrig 4:e Advent.

Året har varit långt. Det har kommit underbara singlar och album från otroligt många små som stora bolag och nya som gamla artister. Det släpps oerhört mycket skivor nuförtiden. Vem som helst kan starta upp sitt eget bolag och ge ut det som de tycker är bäst här i världen. Om det är bra eller dåligt i förlängningen är en annan diskussion.

Det känns förstås lite tråkigt, men de självklara namnen, som redan avhandlats i årsbästalistor och i diverse nomineringar, måste ändå nämnas;
både Laleh och Timbuktu har haft ett magiskt år med kombinationen av både grymma livegig och plattor ute. Moneybrother är nu tillsammans med Håkan Hellström en i skaran av de få stora, de riktigt stora, som blivit framgångsrika utan att sälja sig själva och sin idé om vad musik handlar om. Jenny Wilson har jordens koolaste utstrålning och de sirligaste melodierna, Frida Hyvönen är så mäktig att man tappar andan och blir ännu svängigare med storbandslåtar! Hello Saferide gör vardagen vacker och har på sistone verkligen vuxit till sig i sin roll som liveartist. David Sandströms skiva glömdes bort lite för fort, men den gjorde sommaren. Laakso gör alltid lika ont, och är alltid lika förjävla bra. Hellacopters blev min rockfix för i år, kalla det gubbigt men jag gillar det. Som fan dessutom. Jaqee är årets soligaste souldebutant!

Robyn. (Konstpaus)

Kunde någon ana vad som komma skulle? Vad var det som hände i den där studion egentligen? En dokumentär fallstudie över Åhlunds inflytande och Robyns uppvaknande skulle sälja lika mycket som det självbetitlade albumet. Så snyggt och så nyskapande.

Bear Quartet kom och gjorde det igen, de slutar aldrig att briljera eller att förbrylla. Tiger Lou har med skivan ”The Loyal” gjort en mer ödmjuk entré. Låtarna finns där. De måste nog bara få smälta in.

Årets bästa albumtitel (jo skivan är också mycket bra) är Blood Musics; ”Sing A Song Fighter”. En sjukhussäng-granne till Karl-Jonas Winqvist missförstod orden ”Singer/Song Writer” när Karl-Jonas skulle förklara vad för slags musik han spelade. Ett vackrare missförtstånd har jag aldrig hört talas om.

Utländskt då, jo självklart måste det handla om Bloc Party – jag har väl redan tröttat ut er med min kärlek för dessa pojkars mästerverk; ”Silent Alarm”. De har den där nerven som jag älskar. Den som ligger på gränsen hela tiden. Den där nerven som gör ont. Det gör ont på samma sätt som när Laakso (händer oftast) och Convoj (händer ibland) får till det.

My Morning Jackets skiva var en trevlig bit som funkar jämt. Detta kanske också känns tjatigt men andra artister vars skivor som släppts i år och som jag starkt måste rekommendera är; Feist, Death Cab For Cutie (som faktiskt fått mig att överväga att ge O.C en ny chans!), Bright Eyes (ett otroligt mångsidigt dubbelalbum!) Arcade Fire, the Go! Team (vilken sabla energi!), M.I.A., the Magic Numbers, Laura Veirs, Anthony & the Johnsons (Vilken man! (?) Vilken röst!), Rufus Wainwright, Martha Wainwright (Vilken kvinna! Vilken förebild!), Devendra Banhart, Gang of Four (En efterlängtad samling!), Rogue Wave (Så fint, så fint!),

Låtar som betytt mycket under året som gått;
Amerie – ”One Thing”. Jäklar vilken dänga. Dansgolven har aldrig svettats mer.
Johnny Boy – ”You Are the Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve”. Sällan går artister så rakt på sak.
Annie – ”My Heartbeat”. Vilken rymd och atmosfär – det jag försöker säga är; vilken låt och vilken produktion!
Mary J. Blige – ”Be Without You”. Magiskt stark.
Lil’ Kim – ”Lighters Up”. Så svängigt!
Montt Mardié – ”Highschool Drama”. Så sött och så 60’s på nåt sätt…
Le Sport – ”Tell No one About Tonight”. Låten som inledningsvis lånat allt från St:Etiennes ”He's On The Phone” har nåt magiskt i luften. Men var inte orolig, bara satan och vi vet vad som hände den där natten.
Baby Shambles – ”Fuck Forever”. Nu tar han det hela vägen och gör det precis så dekadent att man bara inte kan låta bli.
The Cardigans – ”I Need Some Fine Wine, And You, You Need To Be Nicer”. Åhhh så snygg titel! Snygg låt och video också. Men titeln alltså. Vi är många som vill skåla med Nina.
TIGA – ”You Gonna Want Me”. Det har aldrig låtit bättre. Skönare crossoverdänga får man leta efter i blindo. Mylo kommer i närheten med ”In My Arms” och ”Dr Pressure” men når inte ända fram. Dance is back!
Röyksopp – ”What Else is There?”. Grymt bra låt. Härligt att höra Karin Dreijers röst igen. Snart blommar snödropparna och The Knifeplattan släpps! De som har hört säger att det är riktigt, riktigt bra.

En annan grej som släpps till våren är Belle & Sebastians nya album. Och jag måste skvallra; det är sinnesjukt fint och bra. I mina öron har de aldrig varit så här bra tidigare. Det är upptempohits och röjigare låtar kombinerat med den väna stämning de alltid förknippats med. ”White Collar Boy” och ”The Blues Are Still Blue” är små mästerverk av pretentiös och glad pop.

Andra saker som måste nämnas är;

The Gossips spelning på Ladyfest i Stockholm! Jag har aldrig varit med om maken! Så sjukt jävla bra.
”Me And You And Everyone We Know” – Jag går alldeles för sällan på bio men detta är en otroligt fin film av Miranda July.
Att gamlingarna Thåström och Madonna (Discofeber!!) lyckades med att komma tillbaka och återigen göra sin grej! Respekt.
Broken Social Scene ställde verkligen till en scen på Kägelbanan i förra veckan. De möblerade om i mitt huvud, vände upp och ner på hur spelningar genomförs och hur det ska låta. De överraskade och det var mycket bra.
Arctic Monkeys blev på samma arena som ovan, med Strokes (vars spelning på Debaser räknas som legendarisk) och Franz Ferdinand (vars spelning var lite trött) i publiken ett tecken på att det går att förnya och fräscha upp den stelbenta och anglofila rocken. Med lite nervositet och sjukliga mängder öl i kroppen, med ett tempo som innebär två spelningar per kväll och uppbackade av en svensk fanclub gav de precis det man behövde höra just då. Om ni missade kommer ni se vad jag menar nästa gång de kommer hit. Om de inte, gud förbjude, gått och blivit trötta till dess…
Maria Taylor, ena halvan av Azure Ray har inte fått mycket ljus på sig trots att hennes album varit ett av årets finaste. Tillsammans med Tegan and Saras ”Walking With The Ghost” har hon varit mitt bästa sällskap under nattliga bussturer hem efter sena kvällar ute. Hon har fått mig att le åt kylan, åt ensamheten, mörkret och år de fulla tonåringarna på bussen. Hon har lagt en moderlig hand över deras vattenkammade hår som nu fallit isär, åt de söndriga, glittriga strumbyxorna och den utsmetade mascaran. Det är okej nu. Det kommer bli bra helt enkelt.

Så. Jag tror jag har fått med det mesta. Ha en fin jul och ett gott nytt år!

Emelie Bååth

Publicerad: 2005-12-18 17:24 / Uppdaterad: 2005-12-18 17:24

Kategori: Krönika

3 kommentarer

johnossi??

Medlem 2006-01-01 17:51
 

Äh, Johnossi suger.

Medlem 2006-01-14 15:50
 

arctic monkeys. jatack.

Medlem 2006-01-14 16:34
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig