Första känslan när jag lyssnar på Karl-Jonas, om det så är i First Floor Power eller här själv som en sing-a-song-fighter, är att det kryper i mig. Det känns fel, eller kanske konstigt. Men så känner jag efter på riktigt och så slår det mig. Det är bara värme i Riddar Kalos hjärta av sten.

Hans sånger är små små försynta explosioner av kärlek till livet. Men inte utan att se svärtan eller med påklistrad lycka. Snarare svaga leenden med en melankolisk blick. Lyssna bara på Emely Ahlséns och Martin Linders saxofoner i ”I am Your Taxi” eller Karl-Jonas klockspel på ”It's a Party”.

Som vanligt är Karl-Jonas sjukdomshistoria en av hans stora inspirationskällor. Eller rättare sagt det sätt den fått honom att se på livet. Det ger fokus på det som är viktigt. Smått blir så litet. Varför yvas över det som egentligen inte spelar någon roll?

Karl-Jonas sjunger: Ain't it good to be around! Ain't it good to be alive! Det är den lyckan som gör First Floor Power. Det är den lyckan som gör Blood Music. Ungefär på samma sätt som berättelsen om när John Lennon träffade Yoko Ono, eller snarare hennes konstverk. Jag läste någonstans att på Yokos utställning bestod ett av konstverken av ett ord man bara kunde läsa med förstoringsglas om man stod på en stege mitt i rummet. Ordet var Ja och Lennon ska ha sagt att hade det stått något annat hade det aldrig blivit något mellan honom och Yoko. Jag har samma känslor för en liten knapp jag fick tag på i samband med FFP:s första skiva. Det står bara skivtiteln ”There is Hope”. Hade det stått något annat hade de aldrig haft en så stark plats i mitt hjärta. Den knappen definierar FFP mer än något annat. Hopp om livet.

Istället ska man yvas över de viktiga sakerna. Som musiken. Som kärleken. Och där är hans andra stora inspirationskälla. Många sånger skimrar av hans musa, Jenny Wilson, trots att hon inte är där. Saknad, trängtan och ett visst mått av hopp. Men ändå avmätt och återhållsamt. Inte förblindande. Oh, out of my mind / Oh, eyes open wide / But I don't think it shows

Istället ser hans sig nyfiket omkring och tolkar världen omkring honom. Oavsett om det är en The Roches-cover eller helt egna betraktelser. Och det är hans blick som är den röda tråden genom skivan, trots skiftningar i både sättning och arrangemang. Karl-Jonas är det enda som är viktigt på skivan. Trots att sättningen omkring är utmärkt. Det är han som katalyseras genom medmusikanterna. Och utan honom skulle deras insatser inte leva. Hur väl de än fungerar.