dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Fear Factory: Transgression
Transgression (CD) Fear Factory
2005
Roadrunner/BonnierAmigo
6/10

Rock factory

U2 är, tillsammans med The Smiths, det mest överskattade bandet på planeten. Därför åkte en varningsflagg upp när jag noterade att Fear Factory gjort en U2-cover på nya skivan ”Transgression”. Lyckligtvis for flaggan upp i onödan.

Men covern är inte helt missvisande trots allt. Detta är ändå Fear Factorys rockplatta. I alla fall den mest rockiga med Fear Factory-mått mätt.

De traditionella dragen är fortfarande kvar: det maskinella soundet där riffen och trummorna är synkade, Burton C Bells omväxlande gastande och sjungande. Ord som ”pressure” och ”crush” dyker också upp i lyriken. Visst känner man igen dem.

Och i ljuset av ”Transgression” framstår ”Archetype” ännu mer som den comebackplatta den var. I efterhand var det ju faktiskt en uppvisning i att de fortfarande var Fear Factory, att de fortfarande var på banan och att de klarade av att dra lasset utan Dino Cazares.

På ”Transgression” har Christian Olde-Wolbers vuxit in i rollen som gitarrist ännu mer. Det är inte bara en fortsättning på riffen som Dino gjorde i bandet i tio år, utan nu börjar han hitta sitt eget sound bättre. Och det är där rocken kommer in.

”Transgression” inleder i mångt och mycket på traditionellt Fear Factory-manér men efter hand svänger skivan. Riffen är mer organiska än de jag hört bandet spotta ur sig tidigare och med det kommer ett sväng som visar att de fortfarande vill utvecklas.

Det är efter lugna ”Echo of my Scream” som det händer. ”Supernova” är ingen speciell höjdare, men efterföljande ”New Promise” lovar mycket. Den har ett groove och flyt som bådar gott, även om jag kan tycka att de inte får dra mer än så här åt det mjuka hållet. Och ett gitarrsolo på en Fear Factory-platta, var inte det ett tag sen? Har det nånsin funnits?

”Transgression” visar på två saker: Fear Factory är fortfarande med i matchen. De har dessutom inte gjutit sin form i sten. Och utöver det är det även en bra skiva. U2-covern till trots.

Tomas Lundström

Publicerad: 2005-10-17 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-19 17:25

Kategori: Recension | Recension: #3467

2 kommentarer

"U2 är, tillsammans med The Smiths, det mest överskattade bandet på planeten."

För att citera Gunnery Sergeant Hartman "Didn't Mommy and Daddy show you enough attention when you were a child?"

Medlem 2005-10-18 07:14
 

En snabb opionsundersökning: Vilken är det sämsta resp. bästa FF-albumet?

För mig:

Sämsta – Digimortal

Bästa – Demanufacture

Medlem 2005-10-21 08:53
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig