Jag kan inte förstå hur någon ska kunna tycka illa om de här låtarna. Sköra, harmlösa, fina och förpackade i läckraste material skapar de inget annat än lycka hemma hos mig. Jay Jay Johanson har med hjälp av Johan Skugge, Magnus Frykberg, Erik Jansson och Jean-Pierre Ensuque skapat något mer eller mindre fantastiskt.

En sån där skiva som klyver mitt ansikte horisontellt, strax under näsan.

”Rush” låter som tusen klassiska radioballader från sjuttiotalet. ”The last of the boys to know”, ”Mirror man”, ”Another nite another love” och ”Rock it” är fyra av de bästa köra-bil-i-tunnlar-om-natten-på-väg-mot-evigheten-låtar jag hört sedan min mamma upptäckte Secret Service. Lägg till floorfillers som ”Teachers” och ”Because of you” tillsammans med melankoliska ”100.000 years” och du har en av årets i särklass bästa skivor.

Tio läckra, söta, välartade, livfulla, underbart sockrade poplåtar. Någon kallar det franskt. En annan säger glamoröst. En tredje skriver ord som androgyn, electronica och filter house.

Skit i etiketterna säger jag. Här är några av årets allra bästa poplåtar. Jay-Jay Johanson har aldrig var mer lättillgänglig.

Bara en sån sak som att han återupprättar ko-klockan. I låten ”Rock it” har den en av huvudrollerna när den tungt manar fram takten till de bilder från ”Flykten från New York” som spelas upp på insidan av mina ögonlock varje gång första halvan av låten fyller tomrummet i mina öron. Det är dystert, dekadent och ödesmättat. Först efter två minuter börjar sången och då står det klart för mig att ”Rock it” är den hårdaste jävla kattunge jag träffat sedan ”Rippin Kittin”.

En låt som är så bra att den borde skrivas in i regleringsbreven.