Det tog ett tag innan jag förstod. Jag har förstått att andra har förstått, men helt enkelt aldrig riktigt tänkt att det var något för mig att förstå. Tills jag såg videon till ”I Feel Just Like a Child”, och någonstans där kände jag att det började komma till mig. Devendra i bara kalsongerna öppnade på något oskuldsfullt sätt dörren och välkomnade mig in i denna avskilda värld. Med en text så söt att jag egentligen skulle vilja referera hela låten.

They think I know shit
But that's just it
I'm a child

Well I need you to help me reach the door
And I need you to walk me to the store
And I need you to please explain the war
And I need you to heal me when I'm sore

And I need you to help me blow my nose
And I need you to help me count my toes

När jag innan denna plötsliga insikt hade lyssnat på skivan tyckte jag det var lite knasigt, förstod inte riktigt när han bytte språk eller vad som egentligen var grejen. Men sedan föll det alltså på plats, och allt det jag innan inte förstod var just det som var så lysande. Så med helt nya öron ger jag mig återigen i kast med ”Cripple Crow”.

Storögt, likt ett litet barn i karamellbutiken, tittar jag på låtlistan på baksidan av skivomslaget. Wow, kolla vad många låtar man får. [Tyvärr påminns jag dock senare om hur de där sista godisbitarna i påsen smakar. De där man äter upp på ren automatik. Bara för att man kan. Fast man egentligen redan mår illa.] Det är ju egentligen mest synd på de där sista bitarna, som blir lidande. De där sista av de 22 låtarna, som när man redan lyssnat på skivan i över en timme inte riktigt får den uppmärksamhet de förtjänar. Synd på dem.

Detta till trots, så känns ”Cripple Crow” magisk i sin helhet. När skivan inleds låter den förvillande likt något jag tidigare hört, men inte för mitt liv riktigt kan placera. Det enda jag med säkerhet vet, är att det som här inleds är något betydligt mer omfångsrikt och ändå renare än det jag inte minns att återkalla. För när Devendra är färdiga med oss har han, förutom att ha varierat sin engelska med att sjunga på den mjukaste spanska, blandat gitarrplock med psykedelisk folk och singer/songwriter med svängiga popmelodier till en vacker ömtålighet.

Nu förstår jag. Förstår tillräckligt mycket för att veta att jag aldrig kommer att förstå, men det är inte det det handlar om.

För vi behöver nog alla lite hjälp med att räkna våra tår.