Ett av de allra roligaste ögonblicken under alla säsonger som ZTV sände ”Tryck till” var när Fredrik Strage inte lyckades pricka in att videon som just hade visats upp för panelen, electroclashig i all sin glans, var Goldfrapps nya singel. Ansiktsuttrycket som för någon sekund spred sig över hans ansikte när han insåg att han ju borde ha vetat svaret är ett av TV:s bäst dokumenterade ansiktstapp.

Men mer än något annat säger det en del om hur långt Alison Goldfrapp och Will Gregory utvecklade sitt sound från debuten ”Felt Mountain” till uppföljaren ”Black Cherry”. Från svävande och suggestiva ljudbyggen till känslokall maskindans i electroclashens svallvågor.

Om det är en slump att öppningsspåret ”Ooh La La” låter som det lånat det mesta från Doctor & The Medicss framgångsrika version av ”Spirit in the Sky” från 1985 eller om det finns någon baktanke med tilltaget låter jag vara osagt. Klart är oavsett vilket att Goldfrapp tidsmässigt även denna gång nosar runt kring åttiotalets rockmaskindanssound. Det blir electro byggd kring distade gitarrer, ylande syntar och marscherande trummor.

För att verkligen ingen ska missa vilken tidsepok det handlar om pryds även cd-häftet av en bild som hämtad från valfritt syntpopalbum daterat för sisådär 20 år sedan.

Och visst funkar det. Goldfrapp visade redan på förra albumet att duon inte har några problem att kanalisera åttiotalets ande. Det är snyggt och välpaketerat. I ”You Never Know” tittar Kate Bush och ett gäng riktigt snygga stråkar förbi.

Men det går inte att komma ifrån att ”Supernature” känns som en kopia av ”Black Cherry”. Fast i ännu större brist av idéer och melodier. För det mesta är det fläskiga syntslingor och gitarriff som är huvudingrediens och det blir lite enahanda efter ett tag, även om Goldfrapp försöker krydda med lite saloon-pianon och andra främmande fåglar emellanåt.

Men så skiner ”Supernature” till med en sån där riktigt fantastisk ballad som hade kunnat vara ett spår från Molokos ”Statues” eller Roisin Murphys eget album. Ett enkelt piano fyller rymden med musik. Stråkar vävs in och ut. En försynt trummaskin håller takten långt, långt bort. Alison sjunger duett med sig själv och låter stråkarna sakta sväva allt högre mot en vacker och innerlig värme många mil ifrån kylan i de övriga låtarna.

Ja. Jag ser nog gärna att Goldfrapp hittar tillbaka till ”Felt Mountain” till nästa album. Andra har gjort ”Supernature” bättre. Goldfrapp själva också. Med mer innehåll och bättre melodier. Hur blasésnyggt Alison än sjunger.

För hur långt har electron egentligen kommit de senaste drygt 20 åren om man tar ”Supernature” som måttstock?

Laid Back, 1983: ”Don't ride the white horse”.
Goldfrapp, 2005: ”I want to ride on a white horse”.

Inte särskilt långt, alltså.