När jag åkte på semester i somras stoppade jag sisådär 40 skivor i en case. Skivor jag inte hade hunnit lyssna på än. Mycket av det var faktiskt riktigt bra. Jag ska försöka ta mig igenom högen så här i kortare form. Synd på fin musik att bara försvinna. En del stank så klart. Börjar med hiphopen, så kommer reggaen eller jazzen nästa gång.

Zimbabwe Legit
”Brothers from the Mother”
CD/2005
Glow-in-the-Dark Records/Import

De första afrikanska hiphoparna som spelade in i USA. En tolva kom ut på marknaden när det begav sig 1992. Det tog alltså 13 år innan skivan kom ut. DJ Shadow är en av producenterna och för vänner av honom eller kanske snarare native tongues-hiphop är det här en fest för örat. Hade det här släppts där bredvid ”De La Soul Is Dead” och ”The Low End Theory” hade låtar som ”Straight from the Mothership” och ”Rock to the Drums” varit lika självklara klassiker som något soulbarnen släppte ifrån sig. Nu blir det bara en fantastisk resa bakåt i tiden till en blommigare era. Bara att luta sig tillbaka och njuta. (8/10)

PH3
”På väg till planet PH3″
CD/2005
Rub-a-dub Records/Border

Helt ärligt, vem av er hade trott att Eye'n'I och Profilen skulle komma med en rejäl bomb till svensk hiphopskiva i år? Hade någon av er väntat över huvud taget? Nej, just det. Jag sprang väl inte heller till cd-spelaren med skivan. Min förlust, er förlust. Det här är en härlig soppa på hiphop, reggae, funk och dub. Den spelar inte efter några av de regler som satts i hiphoplandet Sverige. Det svänger ett gäng och påminner inte det minsta om Eye'n'I:s rakt på sak och pardonlösa debut. Istället mjukt fonky. Glöm allt du trodde att du visste om svensk hiphop. (7/10)

Afu-Ra
”State of the Arts”
CD/2005
Life Force Records/Decon/Playground

Jeru The Damajas skyddslings fjärde bjuder lite som väntat på redigt solid boombap. Mer oväntat att det låter så pass fräscht och livfullt. Mina obefintliga förväntningar överträffas med råge och Afu-Ra bevisar att hiphopen från östkusten kan luta sig mot traditionen och kännas relevant. Hårt östkustsväng som DJ Premier och Guru brukade koka det, blandat med lite uppspeedad soul och en Judas Priest-sampling. Bara för att visa att den bästa hiphopen alltid hämtar ur alla källor. (6/10)

Scrappy & Dirty Recipe
”In Dirt We Trust”
CD/2004
Pay Per Bag Records

Jag hoppades faktiskt lite på den här. Svensk gangsta, på engelska. Jo jag vet. Det borde gå åt helvete, men Scrappy är gammal i grenen. Och nog finns här tillräckligt med idéer för en tolva eller så. Det går nog att vaska fram en juste sexspårshistoria. Men 68 minuter och 16 spår håller det inte för. Det blir för tjatigt. Jag orkar inte. Beaten är varken tillräckligt hårda eller g-funkiga (med några enstaka undantag då, som när Infinite Mass tittar förbi i ”We Love Freaks”). Men godkänt för tjurskalligheten och konsekvensen. (4/10)

Master P
”Ghetto Bill – The Best Hustler in the Game”
CD/2005
KOCH Records/Universal

Hiphopvärldens största kopieringsmaskin med en originalitetsnivå på ungefär minus två kommer med ett hopkok på allt som funkat i den smutsigaste södern det senaste året. Vilket samtidigt betyder att det här är det roligaste jag hört från honom… någonsin. Som vanligt på tok för många låtar, vilket gör att det som faktiskt är helt ok – som LL-omtagningen ”I Need Dubs” och hårt kalla ”Shut It Down” med Slim Thug – riskerar att sjunka i dyngan. (3/10)

The Game
”West Coast Resurrection”
CD/2005
Get Low/Playground

Det här är The Game utan Dr Dre bakom ryggen. Ja, frågan är om man inte lika gärna skulle kunna kalla det en skiva med JT The Bigga Figga (åtminstone står han vid mikrofonen lika ofta). Inte riktigt lika lyxigt som på ”The Documentary” med andra ord. Och The Game utan doktorns kontaktnät är faktiskt precis lika trist som han var live i Roskilde i somras. Svintrist är ett annat ord. Casha in innan det är för sent, ett uttryck som känns passande i sammanhanget. Ledsen att varningen kom så sent. (2/10)