Så intog då Iron Maiden Göteborg. Jag var inte där utan följde konserten via TV och radio (tack public service).

Jag är ingen stor hårdrocksvän, men en liten ådra finns där. För politik eller korrekthet har aldrig varit hårdrockens starka sida, men Iron Maiden är nästan ett revygäng, showproffs ända ut i fingerspetsarna. Eller ska jag säga ända ut i läderfransarna. Du blir glad. Upprymd. Stark. Skrattar och nynnar med.

För trots mer än 50 000 på läktarna så har bandet full publikkontakt. Iron Maiden älskar sin publik, och den verkar älska sitt band. Det roliga är dessutom att rätt stor del av publiken från 1980 säkert satt framför TV:n, och den publik som var på plats knappt var född 1980 ( i varje fall inte på ståplats).

Det är en smått fantastisk konsert med låtar från ”Iron maiden” (1980), ”Killers” (1981), ”The Number of the Beast” (1982) och ”Piece of Mind” (1983). Fyra hyfsat produktiva år för ett engelskt heavymetalband.

Och redan från kickstarten är både bandet och publiken med på noterna.

Tre saker etsar sig fast hos mig:

”Trooper” blir fantastisk med Bruce klädbyte. Känslan i den röda uniformen och viftandet med Union Jack var jävligt speciellt.

I ”Wrathchild” är gensvaret från publiken helt makalöst och 56 000 sjunger i refrängen

Under ”Phantom of the Opera” gungar backen. Hela ståplats på Ullevi hoppar. Jag hoppas betongen på arenan håller.

Ja, Bruce Dickinsons röst är fantastisk, och nästan på soulvis leker han fram toner ibland. Fast tufft och skithårt såklart.

Och texterna sedan. Lyssna bara på ”The Number of the Beast”. Det är mest blaj. Monster och djävlar som ska äta upp mig i mörkret. Men elden. Den elden som levereras på scen väger upp den tunnaste text. Eldkastare som ser ut som djävulens horn. Ah! Nice.

Under extranumret ”Drifter”. Då kommer Eddie in. Fantastiskt fånigt, men nödvändigt. Hur skulle en konsert från de första åren annars kunna bli så äkta och så bra som den blev på Ullevi i juli 2005. I varje fall det jag såg och hörde genom TV och radio.

PS Det är så gudomligt snyggt att Nicko McBrain har cykelbyxor och nitbälte. Så läckert alltså.