Medaphoar har blivit MED. Tillbaka igen, för första gången. Med ett mindre allstar-gäng vid sin sida. Vad sägs om produktioner av Madlib, J Dilla, Oh No och Just Blaze.

Man kan få en sämre start.

När ännu en Madlib-skiva, för det är ju i praktiken vad det är, dök upp var jag inte helt odelat positiv. Mitt förhållande till Madlib är ju lite kluvet. Å ena sidan kan han utan problem svänga ihop grejer som rullar över det mesta annat som dyker upp samtidigt. Men å andra sidan kan han krångla ner sig lite väl mycket i kompakt basmuller som aldrig låter mig andas. Ja, eller så är han bara knasig. Jag var mest intresserad av vad J Dilla och Just Blaze skulle få till.

Inte så där vansinnigt mycket, skulle det visa sig.

Okej, det är att vara lite väl hård. När Dilla låter MED göra sin grej över en vacker blå(s)hiphop-bakgrund nickar jag gillande. Men när Dilla dessutom dyker upp själv i sin egna renrakade och moog-syntiga Push blir det rätt mycket tråkigare. Och ännu tråkigare är Just Blazes handklappsstråk-bounciga Get Back som inte funkar alls i min boom box. Hade säkert varit skitbra med, säg… Missy, men nu blir det mest allmänt odynamiskt, på något konstigt sätt. I samma skola blir Madlibs Adam F-svulstiga

Och just där ligger väl bristen med MED. Som sidekick till andra rappare har det inte varit några problem, hans attackstötiga rappande är utan snack kompetent. Men röstmässigt är MED lite anonym. En röst som är i behov av att musiken levererar den tyngd och variation rösten saknar.

Det är precis vad MED får på Push Comes to Shove. Och det är Madlib som svänger upp med precis den leveransen. Och bevisar att jag hade väldigt fel på samma gång.

Madlib smurfar upp Bobby Caldwells Carry On till en pianodroppande blandning av All Night Long och Rising to the Top, gör släpjazz i Special, strippad och elektrifierad boom bap med en studsande oboe i Hold Your Breath och släpar in en Dre-fläskig moog och Dudley ”Declaime” Perkins till Now U Know. Dessutom hinner Madlib bjuda in till lite ståbassnurrande jazzcaféfunk i Nightlife och snudd på Kanye-blås i Never Give U Up.

Ett riktigt schysst paket, allt som allt. Definitivt musikaliskt, lite mindre rapmässigt. Madlib har, trots att det här är hans album, ändå sett till att Push Comes to Shove blivit MED:s egen skiva istället för en Madlib presents MED.

Utan att det för den delen förändrar det faktum att MED är en bra rappare. Varken mer eller mindre.