Fest i val. Det har blivit mer ett måste än något annat. Jag undrar alltid varför där jag ligger i ett fuktigt tält med öronproppar och toppluva och ändå hör dödsmetallen tränga in i hjärnbarken klockan tre på morgonen. Efter några svåra år har Hultsfredsfestivalen fått revansch med slutsålt tryckt med stora röda bokstäver. När jag bokade min tågbiljett berättade tågdamen att hennes son sålt en biljett för 6000 kronor! Och detta med enligt mig deras sämsta bandlista på mycket länge. Det bevisar väl endast att smaken är berömt delad och att de flestas smak liknar en röv.

Dagen innan avfärd hör jag varnande larm om att hela området är en lervälling och man måste vara beväpnad med gummistövlar för att överleva. Så jag letar upp mina gamla mullestövlar och packar ner dem. Totalt omedveten om att någon uppenbarligen bestämt att gummistövlar är det nya svarta och varenda brud har ett par, gärna i lustiga mönster. Det mest udda var ändå kombinationen av nämnda stövlar och bikini.

Den första besvikelsen är avsaknaden av ett eller flera danstält. På udden där det tidigare funnits olika versioner av härliga danstält var det nu avspärrat för lyxcamping. Det enda som var kvar i det området var Jamobilen, en miniscen för små uppträdanden. Förutom de permanenta scenerna fanns Atlantistältet och rookiescenen där jag råkade gå förbi när Vapnet precis var på väg att sätta igång. Jag förstår uppståndelsen, de hade varit väldigt mycket mer njutningsbara om de haft en annan något mindre pretentiös och enerverande sångare.

Årets upplaga verkar mest vara konstruerad för metalhuvuden med viss hänsyn till hiphopare. En av höjdpunkterna var Robyns spelning i Atlantistältet. Aldrig har väl en popbrud gjort en sådan totalvändning, och blivit så hyllad för det. Tältet ropade unisont: ”Vi älskar Robyn” om och om igen. Det var riktigt härligt att se henne i sin rätta miljö, med musik hon verkligen brinner för och gör så bra. Hon visar sina nya färger genom att arrangera om alla sina gamla låtar i nästintill oigenkännliga versioner. Hon är en nationalskatt.

Spelschemat verkar vara upplagt för att passa ölpauser. Eftersom alkohol är förbjudet på området måste folk ha tid att svepa några bira innan nästa konsert, kanske det är därför det ibland är uppehåll på tre timmar mellan band. Det är minst sagt ojämnt. Det värsta är dock när man hängt omkring hela dagen utan något direkt intressant och sedan kommer Håkan Hellström och Hidden Cameras på samma tid. Hur tänker man då? Jag var tvungen att välja mellan två goda ting och valde de kanadensiska gaymusikanterna.

Oj oj oj så bra de var. Och det innan jag upptäckte att Jens Lekman stod på scenen och hjälpte till med diverse instrument, sång, handklapp, tamburin och ukulele. Och även innan två normalbyggda rånarmaskklädda människor kom in på scenen och började fulstrippa samt kasta ut godis till människor. Hur bra dom än är på skiva slår inget att se dem på riktigt, det är en stor scenupplevelse. Det är väldigt mycket människor på scenen, bland annat en väldigt lång man som mest verkar stå bakom, klappa händerna och se glad ut.

Hultsfred är i år 20 år, även om man klagar så finns det alltid i hjärtat. Det spelar ingen roll om det regnar och ens öl blir stulen. Ge mig Lekman, glada män och fulstrippor och allt är bra igen. Länge leve Hultsfred. Det hände förstås massor av saker och det fanns många fantastiska spelningar men det är jag för trött för att skriva om just nu…