Slipknot gör en rutinspelning framför en stor Hawaii-publik i solen, vilket tydliggör problemet med ett dylikt band så tidigt på kvällen. Corey och de andra har svårt att få till känslan riktigt. Dessutom spelar de halva konserten utan sina varma masker, vilket är förståeligt, men ändå svårt att ta. Som alltid har de svårt att få till det bästa materialet, från ”Iowa” live, men det är alltid en njutning att se slagverk medelst baseball-trä.

Att gå till Le Tigre-spelningen är det bästa med den. Lyckliga skaror som drar fram i sjok för att se Le Tigre som gogodansar på scenkanten. Jag ser inte så mycket men stannar utanför och lyssnar. Snyggt och bra.

Som vanligt handlar en Manson-konsert om uppenbarelse. Om yta, image. Snygg scenklädsel och sminkningen som blivit märklig att se efter Jenny Wilsons skiva. Det mest uppseendeväckande var att pinnsmala Manson fått lite mage och stjärt. Det putade ut från kroppen som varit ett streck sedan han spelade gitarr med Nine Inch Nails.

Avslutningen av konserten blev mest snopen när roddarna rullar fram ”Antichrist Superstar”-podiet och de spelar två omgångar av ”Team America”-signaturen och så blev det ingenting. Tomas sa att han blivit sur för att de tryckte igång introt till ”Dope Show” två gånger, men det känns mest som ett fånigt skäl. Jag gick därifrån med en fadd smak i munnen. Och han förtjänade bu-ropen.