Skivan har bara fyra spår men pågår i evigheter, spåren är lååånga. Och ibland långsamma. De två männen bakom Jane berättar hur de träffades genom en genmensam kärlek till dansmusik, ”…I mean stomps and shouts and claps and stuff like that”. Det går att ana kanske väldigt långt bort i horisonten men Jane's musik liknar inte dansmusik för fem öre.

Berserker låter som soundtracket till en kraftig förkylning eller haschdimma. Kanske kan det fungera som avlslappningsmedel också. Det är lätt att fångas in och flyta med i strömmen av ljud som kommer mot en. Ett hypnotiserande dovt ljud, som lika gärna skulle kunna vara störande, ligger ständigt i bakgrunden. Det finns säkert en hel teknologisk förklaring bakom, hjärnans reaktion på ljudvågar. Jag finner det infångande.

Efter ett tag simmar ett gäng delfiner in i bilden och stämmer upp i en meditativ kör. De trivs ikapp med låten. Det är lite som sådana där experiment man fick göra när man var liten. Stoppa ner handen i ett mörkt hål och känna på saker. Såklart skrämde någon upp en med ett säga att gelepuddingen var ett utrivet hjärta.

Man får känna på Berserker och fundera på vad det egentligen är man hör. -Hmm, intressant sa de lärde och puffade vidare på sina pipor.