Boogie Down Productions ”By All Means Necessary”, NWA ”Straight Outta Compton”, Public Enemy ”It Takes a Nation of Million to Hold Us Back”, Slick Rick ”The Great Adventures of Slick Rick”, Jungle Brothers ”Straight Out the Jungle”, Ultramagnetic MC's ”Critical Breakdown”, Stetsasonic ”In Full Gear”, Ice-T ”Power”, Mantronix ”In Full Effect”, EPMD ”Strictly Business”, Biz Markie ”Goin' Off”, Big Daddy Kane ”Long Live the Kane”, DJ Jazzy Jeff & The Fresh Prince ”He's the DJ, I'm the Rapper”, Salt-n-Pepa ”A Salt with a Deadly Pepa”, Rob Base & DJ E-Z ”It Takes Two”, MC Shan ”Born to Be Wild”, MC Lyte ”Lyte as a Rock”, Spoonie Gee ”The Godfather of Rap”, Chubb Rock ”Chubb Rock featuring Hitman Howie Tee”, Marley Marl ”In Control, vol. 1″, Eric B & Rakim ”Follow the Leader”, 3rd Bass ”The Cactus Album”, Schooly D ”Smoke Some Kill”, Doug E. Fresh ”The World's Greatest Entertainer”, Sir Mix-a-Lot ”Swass”, King Tee ”Act a Fool” och Stereo MC's debut.

Det är inte konstigt att 1988 ofta pekas ut som det allra mest klassiska hiphopåret. På många sätt var det också det sista året när hiphopen kunde sägas vara någon slags enhetlig rörelse, musikaliskt. Förgreningarna hade börjat leta sig flera år tidigare, men efter 1988 fullständigt exploderade hiphopen i en mängd olika strömningar. Redan stod jazzhiphopen, det industriella Bomb Squad-soundet, Native Tongues-myset, Miami-bassen och en miljard James Brown-breaks och hängde runt hörnet.

Därför är det inte heller konstigt att Blueprint, som förutom egna grejer också har Soul Position ihop med RJD2, går 17 år tillbaka i tiden. Eller att han sparkar igång ”1988″ med musikaliska lån från den gamla skolan.

Nu är det lätt att tro att Blueprints hyllning till året och människorna rullar in i retrohiphopens välkörda hjulspår, och visst dyker det upp såväl klassiska samplingar och textrader, men överlag är ”1988″ synnerligen uppdaterad. Beats som studsar mellan betongekande östkust-boom-bap och underjordisk rockistisk alternativhiphop. Men visst. ”Trouble in My Mind” är Public Enemys glansperiod framknuffad till idag med konstaterandet ”I've got so much trouble on my mind / refuse to lose”, medan LL Cool J-blinkningen ”Big Girls Need Love Too” levereras över en ”Psycho”-hamrande piano. ”Fresh” är Doug. E på många sätt. Och den brötande funksaxen i erövringsskrytande ”Where's Your Girlfriend At?” får mig faktiskt att tänka på ”Hear the Drummer (Get Wicked)” (nästan 1988).

Ja. Det blir till och med lite Richard Pryor.

Men kanske allra bäst funkar ”1988″ i den slammerjazzfesten ”Kill Me First”, när den frustande rappen och stöket från skivspelarna smälter samman med ett stenhårt resultat.

Men hur genomarbetat såväl texter som beats är på ”1988″ så når Blueprint inte riktigt ända fram. Eller så här, texterna och rappandet är bättre än musiken, nästan uteslutande producerad av Blueprint själv.

Blueprint har pondus som få andra rappare idag. Med en lite svängigare beatbox som sällskap hade han nått ännu längre den här gången.