Lite nytt, lite halvgammalt och något kommande i en snabb genomgång av tillståndet i en liten del av hiphopbacken under årets första tre månader.

Trick Daddy
”Thug Matrimony: Married to the Streets”
Slip-n-Slide/Atlantic/Warner
CD/2004

Trick loves the kids, så mycket att han släpat in en hel barnkör och delar ut visdomsord till aspirerande unga rappare som fått rådet av en sur syo att det är bättre att skaffa sig en realistisk karriär som byggnadsarbetare. Samtidigt älskar han sin smutsiga södernfunk, västkustgangsta och crunk juice lika mycket. Det finns ingen som känns lika nödvändig när det kommer till fläskig d-funk som Trick Daddy just nu. Han kanske inte är den som förändrar genren eller innehållet (det handlar som vanligt mest om att supa, knulla, festa och slåss), men han har älskat sin hiphop med sådan övertygelse så länge nu att alla vill vara med på hans fest (från Ron Isley till Cee-Lo via Khia och Money Mark). Jag står redan på dansgolvet med en flaska Hennessey i näven. (8/10)

”Rocky – Nummer 1 | 2005″
Egmont Kärnan
Tidning/2005

Äh jag vet, nummer två har redann hunnit ut i handeln. Men missade ni det här numret får ni masa er till den lokala seriehökaren och leta. Rocky träffar Leila K i finkan, vi får intervjuer med både ?uestlove och Teddy Goitom (Stocktown). Lägg till det en genomgång av Jungle Brothers klassiska ”Straight Out the Jungle” och du har första kvartalets viktigaste svenska hiphopläsning. Jag passar på att erkänna att jag sovit på Rocky. Det får vara slut med det nu. (8/10)

O.C.
”Starchild”
Grit Records/Soulful
CD/2005

Omar Credle är en av medlemmarna i backletarkonstellationen D.I.T.C.. Efter mindre och till slut näst intill obefintliga försäljningsframgångar ramlade han ur rampljuset och om jag fattat rätt kommer den här skivan via Japan först istället för Staten Island och Boston där den mixats. För beaten står bland annat svenske Soul Supreme som visat en spikrakt uppåtgående kurva och som om allt går rätt kommer att dominera 2005. Här ligger han bakom många av de finaste. Blåsoulig hiphop för finsmakare. Somrigt sväng med melankolisk touch. Riktigt bra och kanske till och med, som Ola hävdar, årets hittills bästa hiphop. (7/10)

Nas
”Street's Disciple”
Columbia/BMG/Sony Urban
2CD/2004

Ska jag vara ärlig hade jag gett upp hoppet om Nas. Men enträgna hyllningar i forumet och i kommentarer i kombination med en kollegas instämmande lovord fick mig att söka upp dubbeln från slutet av fjolåret. Och det är bara att stämma in. Nas har spelat in en riktigt grym skiva. Åtminstone om jag får välja det bästa från de två skivorna. Jag lyssnar helst på CD1 som håller bäst som helhet. Hade aldrig trott att jag skulle vilja höra ännu en hiphoplåt baserad på ”Atomic Dog”, men Nas, Kelis och Q-Tip (som producent) visar med ”American Way” att det fanns mer soppa att koka på den spiken. Åtta plus sex delat på två blir sju. (7/10)

Advance Patrol
”Gå loss”
Auto Images/Film i Skåne/Playground
DVD/2005

Erik Bäfvings och Magnus Gerttens film om skånska Advance Patrol ärverkligen ingen solskenshistoria. OBS, SPOILERVARNING! Den drivande delen i historien är ursprungsmedlemmen Chafic Mourtadas självmord. Efter sig lämnar han inte bara ett band på väg att skriva kontrakt utan också modern till sina döttrar (den ena fortfarande ofödd). Skivan ”Utskrivna” blir inte heller den succé bandet och bolaget hoppats. En av medlemmarna, Rodde, lämnar gruppen och börjar jobba på fabrik. Kanske för att göra sin egen grej. När historien slutar har de återstående medlemmarna, Gonza och Juan, precis tagit i hand med skivbolaget som säger sig vara villiga att ge ut en skiva till under förutsättning att budgeten blir avsevärt mindre. Allt det där vet ni redan, så det borde inte vara en fet spoiler för någon. Oavsett vilket är filmen väl värd att kollas in. En gripande och välberättad svensk musikdokumentär. Som bonus: åtta videor från bandets hela karriär. (7/10)

The Likwit Junkies
”The L.J.'s”
ABB Records/Soulful
CD/2005

Som en våt dröm för alla som minns Rawkus glansdagar. Babu från Dilated Peoples och Defari från Likwit Crew-kollektivet blir tillsammans The Likwit Junkies. En ny, men kanske snart klassisk, hiphopduo. Vi tar problemet först, de vet inte hur man säger nej. 18 spår hade lätt kunnat bantas till 12. Det betyder att sagolikt njutbart blandas med tjocka standardverk. Babu har en förmåga att blanda väl mycket grädde i såsen, men när han får till den rätta konsistensen och blåser soulsken och grillfest i blandningen njuter jag. Kill your darlings. (6/10)

Pete Philly & Perquisite
”Mindstate”
Unexpected Records/Epitaph/Bonnier Amigo
CD/2005

Hiphop från Holland? Temaskiva på det. Skulle kunna gå duktigt snett, men den här duons nostalgiska omstöpning av allt som vi en gång associerade med A Tribe Called Quest är riktigt trevlig. En del av sinnesstämningarna känns lite krystade (”Insomnia” och ”Respect”), men jag har överseende med det. Det är kul att någon vågar. Saknar du Tribe bör du lyssna. Inget revolutionerande, men en njutbar timme med hjärna. (6/10)

”Kingsize – Nr 1 2005″
King Publishing
Tidning/2005

Jag hade egentligen gett upp hoppet om Kingsize. Jag köpte nummer två och tre. Båda hopplösa på ett eller annat vis. Halvtaffliga texter och svårförsvarade bildval i kombination med artikeluppslag som ville mer än de var i närheten av att kunna leverera (Carl Serung någon?). Men inför tre timmar på Bromma köpte jag nummer fem trots allt. Döm av min förvåning när det visar sig att redaktionen skalat av allt meningslöst och fokuserat på enkla fråga/svar-intervjuer. Ok att det fortfarande behövs ett par vassare fotografer (bilderna på Timbuktu kan vara det mest osmickrande jag sett) och en korrekturläsare, men nu vågar jag i alla fall hoppas att det här kan bli en värdig arvtagare till salig Gidappa. Om vi kallar det här för början istället ser det lovande ut. Nästa nummer ute 22 april. (5/10)

Ol' Dirty Bastard
”Osirus – The Official Mixtape”
JC Records/Playground
CD/2004

Det tog inte många dagar mellan det att ODB dödförklarats och den här skivan utannonserades. En samling blandade inspelningar som inte har särskilt mycket att göra med de låtar som var avsedda för den egentliga uppföljaren till ”N***a Please”. DJ Premier och Mark Ronson har producerat skivans två första och bästa låtar. Resten av beaten kommer från K-Def, Ill Will Fulton och Chops. Ganska enkla och ruffiga produktioner som passar Ol' Dirty bra. Inte alls så meningslöst som man skulle kunnat förvänta sig av en hastig arkivrensning. (5/10)