Anticon är ju som bekant av många både hyllade och föraktade. Experimentlustan har med åren tagit fart och kollektivet har svävat ut åt alla möjliga håll – både på gott och ont. Men det känns ändå som om de nischat något speciellt, något som jag föredrar att inte ”genre-ge”, eller sätta namn på, för att därigenom undvika den otroligt uttjatade ”Är det hiphop?”-diskussionen. Att besvara frågan vad detta är för musik är ungefär lika svårt som att recensera den här skivan utan att andvända adjektiv.

Dosh är namnet på Anticons nyfunna kollega som nu har släppt ”Pure Trash”, vilket är hans andra alster från labeln. Efter Doshs självbetitlade debut, som kom förra året, har man en rätt bra bild av hur hans musik låter, med sitt hemmasnickrade plockepinn-sound, där allt styrs ihop helt analogt med ett potpurri av inspelade ljud från diverse attiraljer han har rotat fram bland allt bråte i källaren.

”Pure Trash” är definitivt sitt syskon likt. Skivan känns väldigt personlig, både i den bemärkelsen att hans sound är väldigt speciellt och att han inte kör så mycket med samples utan spelar det mesta själv – vilket naturligtvis sätter en viss prägel på det hela. Skivan kan också anses som personlig om man bedömer den utifrån titlarna på spåren. Det blir som ett kronologiskt händelseförlopp från den senaste, händelserika tiden i hans liv, där han har gift sig, skaffat barn och genomgått hela den jargongen. Det blir till exempel väldigt vemodigt på spåret ”Bye Rhodsy”, som enligt min tolkning handlar om när han för en tid sedan utsattes för ett inbrott i sitt hus och förlorade sin utrustning, däribland sin ögonsten: elpianot. ”Tänk er själva, det är som om någon skulle bryta sig in hos B.B. King och sno hans gitarr…”, som han uttryckte det i en intervju. Men trots lite gnissel i klaveret och grus i maskineriet blir det strax mycket muntrare i spåren ”I think I'm getting married” och ”Bring the happiness”, som man kan ana vilken vibe han varit på när han gjorde dem. Hans hustru Erin är rätt frekvent förekommande på skivan – det är för övrigt hon som har gjort den ”småtattiga” layouten till ”Pure Trash” – och hon inleder första spåret med orden ”Being pregnat is not weird at all…”. Längre fram på skivan har Dosh dessutom gjort en låt tillägnad sin nyfödde son Naoise – en låt som senare släpptes som singel och som får anses vara en av skivans vassare spår.

Jag tycker att det ter sig rätt intressant hur han får uttryck för detta helt utifrån en mpc-sampler, rhodes, distpedal och sitt percussion-kit. Inget nytt under den solen kanske, men han gör det snyggt, lekfullt, varierat och panorerat på ett sätt som bidrar till en väldigt levande och tredimensionell ljudbild, som på spåret ”Rocking It to the Next Episode”, där det märks som allra tydligast. Spåret inleds med Fog-kollegan Andrew Broders spralliga, gummisnoddsliknande gitarrslinga, klockrent ackompanjerad av Dosh, som på sin rhodes lägger varma, softa toner som smyger sig på från vänster och fyller mig med välbehag.

Dosh är en trumslagare och det märks tydligt på hans smått dampiga breaks, som slamrar olika till höger och vänster. Bitvis är ändå det här slapp ”reminiscence-musik”, som man kan flumma iväg i något schysst barndomsminne eller dagdrömma till, samtidigt som det funkar bra som bakgrundsmusik och är tekniskt intressant.

Nu ser jag inga större brister i den här skivan, men jag kan försöka att balansera mitt resonemang en aning. Om det brister på något plan är det just på grund av att det inte förekommer några större överraskningar. Dosh är sitt sound lite för trogen. Jag hade gärna sett lite mer variation när det kommer till instrument och stilbyten. Varför inte låna in någon schysst ”vocalist”, något mystiskt popsnöre eller någon ”rugged-ass rapper”, som kan förgylla plattan ytterligare?

Men jag vill inte alls lägga den här musiken under mikroskopet och leta brister, utan jag konstaterar att Dosh har begränsat sig och att det är till hans fördel, på ett sätt. Det känns inte alls överproducerat utan jag finner det ganska lättlyssnat samtidigt som det blir lite trashigare och mörkare i emellanåt. Det känns lite jazzigt, lite ”artsy-schmartsy”, lite electro, lite indiepop och lite hiphop.

De som gillar Four Tet, Fog, Odd Nosdam, Boom Bip, eller kanske Múm, borde ge det en chans.

Det är jävligt bra instrumentalmusik helt enkelt.