Text
R.E.M. i Globen: Ett slag i ansiktet
Jag trodde på en stabil, kanske något ospännande konsert. Men att det skulle bli bra. Jag ber om ursäkt till dig som tyckte mitt oplanerade konsertbesök var ett slag i ansiktet, för här kommer ett till.
R.E.M. var ruskigt bra ikväll. Taggade, tajta och med en låtlista som saknar motstycke. Ett nästan utsålt Globen ekar nog fortfarande efter avslutande ”Man On The Moon”. Globen var dukad för sittande publik, men det var inte ett trött band som ställde sig på scen för att köra nya skivan och några gamla örhängen den här kvällen.
Herrar Stipe, Buck och Mills med band hade större ambitioner än så. Genom hela konserten, från inledande ”Finest Worksong” till avslutande ”Man On The Moon” brände det till i låt efter låt. Gång på gång kom jag på mig själv att sitta och fånle av rysningar. Blandningen av gammalt och nytt var näst intill makalös och det känns som de flesta låtar på min önskelista faktiskt spelades.
”Fall On Me”, ”The One I Love”, ”Electrolite”, ”Drive”, alla med en intensitet som skulle göra många andra artister blekare än ett lakan. En fullständigt knäckande ”Orange Crush”. En återuppstånden ”Losing My Religion”. En toksvängig ”Imitation Of Life”. En andlös ”Everybody Hurts”.
Och det bara fortsatte. Låtlistan kommer du hitta här inom kort. Den är ett slag i ansiktet på dig som ville, men inte kunde vara på plats ikväll.
Publiken kanske var något seg i början, men vaknade till efter ett par låtar. Så till den milda grad att jublet inte visste några gränser när Michael Stipe bad om ursäkt för sitt lands förda politik inför en andäktig ”Final Straw”. Allsången till kioskvältarlåtarna var det tryck i.
Men allra bäst den här kvällen blev för mig en oerhört vacker version av ”Leaving New York”. Och stämsången, den satt som en keps. Eller ett slag i ansiktet.
R.E.M. kommer tillbaka till Sverige i juni. Då till Göteborg. En chans att vända andra kinden till.
Publicerad: 2005-02-01 00:08 / Uppdaterad: 2005-02-01 00:08
14 kommentarer
håller inte alls med
#
Kul att jämföra med GPs recension med rubriken "En dag på jobbet" http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=199751
#
Jag är helnöjd med R.E.M!!! Vilken karaktär, Mr Stipe! Men synd att publiken var så torr… kan man inte visa lite uppskattning, det minsta man kan göra är att applodera. Tack för denna recension, blir alltid lika irri när jag dumt nog läser de stora nättidningarnas recensioner, som t.o.m skriver fel om vilka låtar som spelats (Aftonbladet).
#
oh no. publiken där jag satt (stod) framför scenen skötte sig utmärkt. vi hade det kalas! the great beyond, toplåten som inte nämns i någon recension. åt helvete med aftonbladet och allt annat tjaffs. dagensskriva.com vet vad som rockar.
#
Ett slag i ansiktet? Jo jag tackar. Det var precis vad den stackars tysken bak mig fick av en petite tant i 50-årsåldern som inte uppskattade hans lyckovrål.
"Electrolite" var magisk, men de nya låtarna kändes futtiga i sammanhanget.
#
Jag var också där, tycker att det var ett riktigt sömnpiller. Hela bandets trötta atityd lyste igenom. M stipe ptatade om att de turnerat mycket, vilket märktes. Hans rörelser och prat känndes mycket ospontant. Ingen nerv fanns i deras framträdande. Jag som en gång gillat bandet är mycket besviken.
#
Snacka om förvirrande, man kan tro att alla pratar om olika konserter. Men smaken är ju som baken.
#
"Publiken kanske var något seg i början, men vaknade till efter ett par låtar. Så till den milda grad att jublet inte visste några gränser när Michael Stipe bad om ursäkt för sitt lands förda politik"
Bara en tvättäkta tweedlirare kan gå igång på den typen av PK-fjäskigt publikfrieri.
#
äh fredrik har ju rätt, det var underbart. inte alls trött. sen så hjälptes det av att ljudkvalitén var så hög, tyckte iaf jag
#
Jag går nog på Aftonbladets linje. 3 plus känns lagom, stundtals var det fantastiskt men ibland lite trevande. Stabilt, som Fredrik uttryckte det.
Bäst var "Orange Crush", "Losing My Religion", "Leaving New York" och "Man On The Moon". Saknade "Nightswimming", "Bad Day", "Crush With Eyeliner", "Aftermath", m.fl.
Roligt nog satt en viss Per Gessle bara några meter från mitt sällskap. Har hört att R.E.M. är ett av mister Gessles favoritband, men igårkväll såg han måttligt road ut. Tittade åt hans håll då och då, och han applåderade väl på sin höjd åt tre låtar.
#
Ok, visst låtarna är bra, ljudet bra, men när det inte finns någon gnissta tycker jag att det är botten. Det kändes som en dag på jobbet för mr Stipe. Jobbet som "att vara sångre i REM".
#
Löjligt bra konsert, saknade lite tidigt åttiotals material men annars bra setlist!! Stipe är en ikon
#
R.E.M.:s framträdande var superbt, men den tama publiken har jag endast ris att ge, förutom den lilla klunga framför scenen, samt några få kämpar på läktarna.
"En dag på jobbet" skall tillskrivas publikens oengagemang. Exempelvis, en kille satt demostrativt och sov på första raden. Sådant beteende sänker verkligen stämningen. Jag är besviken, Stockholm! Stipe var både tonsäker och karismatiskt inspirerande med klockren sminkning, medan Peter och Mike mer färgade av den tryckta stämningen. Av låtarna höjde Finest Worksong, Orange Crush, Leaving New York samt Everybody Hurts, förutom självskrivna Losing my religion och Imitation of life. Sorgligt nog deltog publiken endast i de två sistnämnda låtarna, vilket enligt mitt tycke betecknar en publik med avsaknad av gedigna REM-fans. Slutligen: Ståplats borde vara "Dans/Röj"-plats, Sittplats vara Ståplats för att jag ska vara nöjd med publikinsatsen. Stolar på Ståplats borde "förbjudas" ;-).
#
Håller med Reven. Bort med stolarna från parket. Är det pop/rock konsert så är ända anledningen till att ställa in stolar där att de vill ta ut mer för ståplatsbiljetterna. Bäst tycker jag var Drive, det klassiska skriket i Man on the moon samt Orange Crush.
#
Kommentera eller pinga (trackback).