Dom 40 000 000 starkaste skälen att aldrig nånsin befatta sig med Årets bästa-listor för 2004

1. Det är smittsamt. Det sprider sig som pollen, som svampsporer, som dålig andedräkt och det bäddar för en dålig framtid då precis vartenda mopedbud sitter hemma och listar dom bästa reggae-singlarna 2004 istället för att lämna fram dom viktiga paketen. Bränder släcks inte. Brandkårer sitter och listar jazz-fusion 2004 medan undulater och små, små hårt arbetande utredare av brottslighet bränns inne. Hela daghemsgrupper stapplar utmärglade hemåt i skymningen eftersom matleveranserna uteblir.
2. Alla år är påhittade. Det senaste året, 2004, är dessutom särskilt fult och löjligt. Det börjar hyfsat med en tvåa, men sen är det rulltrappa ner i nummerhelvetet med nollor och sist denna otympliga fyra, som enbart sprider missmod, sorg och rimmar på ohyra, pissmyra och alldeles för dyra.
3. Andra nollor gör det redan. Pissmyror och ohyror från hela Västerlandet sitter och kisar sig vindödga så ansiktovalen sprängs, när dom rotar genom sina skivtravar och anteckningar för att verkligen vara säkra på att skivan med Böxans Kaneler kom just 2004. Så håller det på. Deras liv går i stå. Ansiktkulören drar mot blå. Hej hå.
4. Man kan inte lita på nån. Det kan stå precis vilka siffror som helst på skivans baksida, visst och det är just det som det gör – VILKA SIFFROR SOM HELST. Det går aldrig att säkerställa att musiken spelades in just då, att idéerna kom just då, att trumpåläggen gjordes just då – det enda man kan säga att nånstans inne i röran av varningar om polishämtning vid kopiering och andra förbudstexter finns några årtal. Ett copyright-år. Och ett produktions-år. Men det är år som fibblas med. Dom årtalen kastar man hursomhelst upp i luften och så blir det som faller sig. Tiden och tidens lilla söta själ kan aldrig fångas i siffror. Siffror är äckligt. Siffror är snusk och grunden för Västerlandets förtvining. Jfr Wall Street och den så kallade IT-bubblans detonation!!!
5. Årslistor är efterblivet. Det är skrock. Skrot. Pojkskrot som avslöjar skribenten som en lättledd pölsa utan egen moralisk kompass. Eftersom siffermagin är gammal, eländig och ökänt fördummande finns det inga förmildrande omständigheter. Den som säger: ”Men jag ÄLSKAR listor!” bör hastigt dumpas i vulkanen för samhällets, djurens (pingvinerna och rådjuren och dom stora ugglesorterna på Färöarna) och barnens bästa.
6. Listor har svåra följder. Listkonstruktörerna drabbas inte bara av sin omgivnings rättvisa hånskratt, äggkastning och offentlig chavottering, utan dessutom ofta av så allvarliga ting som tandvårtor, cd-hicka, allergi mot kvinnor i basker, svullnader i sadeln, sprutkräkningar vid Blå Hallen-besök och tvångstankar om att dom stickat Lill-Babs swimmingpool. Ibland är det senare dessutom sant. Tvångsvirkning av kända kändisars husgeråd är YTTERST vanligt. Många är dom list-författare som hamnat i ett decennie-långt virkande av Carli Tornehaves motorbåt. Du kan se synen – eller hur? – efter att ha virkat 56 motorbåtar ska den femtiosjunde sjösättas och det blir ännu ett BLURP när den sjunker mot havets botten och förorenar räkors och humrars lekplatser och samlingsplatser.
7. Skivbolagen skrattar så dom faller ut genom fönstren åt listorna. Artisterna hatar dom. Musikförlagen använder listutskrifterna för att slå in soporna med. Konsertarrangörerna avskedar helt okontrollerat vilken personal det faller dom in när listorna förs på tal.
8. Alla listor är likadana. Det ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar och ekar (fade out innan upprepan sätter en hård käpp in i hjulets ekrar och ekrar och ekrar och ekrar och ekrar och ekrar och ekrar.)
9. Kompakt radhusägarmentalitet går inte att stoppa. Vad jag än skriver här kommer plågan inte att gå bort. Stupiditeten är monumental. Listskrivarna fortsätter i stället skriva listor över dom bästa listorna på listskrivare och deras motståndare. Och då kan jag dras in i sörjan bakvägen. Så jag måste lämna er nu. ARGHHHHHH!!!