Trots att ”In the Red” sägs vara en snabbare skiva än ”Season of Seance, Science of Silence” konstateras ganska fort att det inte är så speciellt kvickt ändå. Det säger snarare mer om hur långsam föregångaren verkligen är.

”It is the Never and Forever That You Fear” får mig visserligen att rycka till en aning, men det plötsliga utfallet av hets lugnar ner sig och när låten tonar ut efter cirka sex minuter är de tillbaka i hemtrakterna igen.

I gränslandet mellan Neurosis fram till och med ”Times of Grace” och Black Sabbaths långsammaste 1970-tal mals låtarna fram. Sakta, sakta. Dra gärna riffet en gång för mycket än för lite verkar vara en filosofi. Men det visar sig att det inte är något fel i det. Snarare framstår efter några varv vad som egentligen åsyftas med snabbare, då det på sina håll är riffen som går ganska kvickt och inte just trumtakten. Här och där blixtrar det till och i det kompakta mörkret syns blixten tydligt.

Känslan är central i Unearthly Trances musikskapande. Produktionen är spartansk och ofta läggs det in ”missljud” som ger det hela en skavande effekt. Låtarna vill inte lägga sig till rätta riktigt. På gott och ont. Då och då får jag samma känsla som när jag lyssnar på Converge. Ångest, svärta. Fast på ett bra sätt. Men här och där blir det för flummigt och för mycket missljud för att jag ska kunna ta det till mig.

Musiken har en meditativ känsla till sig, inte minst titelspårets repetitiva mittenparti. Kanske beror det på den ockulta ådra som bandet har runt sig: vissa av låtarna kan enligt bandet ses som ritualer. Aleister Crowley och Anton LaVey har båda satt sina spår. Låtlängderna drar gärna i väg en bit: extrem doom och långa låtar går hand i hand.

Att avfärda Unearthly Trance som sega, tråkiga och onyanserade är att leva i förnekelse. Särskilt lättsmält är det förvisso inte heller, men däri ligger en stor del av styrkan. Har du en tre minuters gladpop-låt på ena sidan skalan, har du Unearthly Trance på den andra. Och där befinner jag mig.

Den ihärdige blir belönad.