Hjältar har inte trikåer med färgglada logotyper på bröstet. Hjältar kliver sällan ur kraschade flygplan med sot i ansiktet framför världspressens kameror efter att ha räddat livet på alla passagerare. Hjältar syns nästan aldrig. De lever sina liv i skymundan och hyllas inte för sina insatser.

I tider av död och förintelse är de viktiga. Mammorna som borde få medalj. Barnen som ser något gott i alla. Pojkarna och flickorna som fortfarande älskar. Medmänniskorna. Som ibland flyter ihop till en anonym massa och är svåra att lägga märke till, men som ändå utför hjältedåd varje dag och är stora i det lilla. Hon som satt brevid dig på tunnelbanan idag. Han som stod och huttrade vid bushållplatsen.

Tommie Sewón sjunger om dem. På ett sätt som känns viktigt. Där Tomas Andersson Wij är moll, där är Tommie Sewón dur. Han berättar om personer och händelser i vardagen. Utan att romantisera målar han upp en bild av världen som gör mig glad. Det handlar om dem lille pojken som pratar högt på bussen. Om flickan som verkligen lever ut och blir sångarens idol. Tommie Sewón beskriver människorna han ser och sina egna tankar.

Starkast berör det mig i ”Syster Stark”, där han med ett bredbent countrypopsväng skriver några rader till systern som just blivit mamma.

”Du ringde mig idag och sa:
Hej morbror, allting har gått bra
Den långa resan når sitt slut
En liten hjälte andas ut
Jag tror vi kallar henne Lisa
Det är både tufft och sött
Man kan behöva lite grann av båda
Så länge detta världsklimat får råda”

Banalt? Kanske det. På samma sätt som livet ofta är. Särskilt när jag tittar på andras och inte förstår varför inte de ser hur dramatiskt just mitt liv är.

Musiken är som texterna. Lätta, mjuka och hoppfulla toner klär orden i glädjespridande vardagsbagateller. I grunden en akustisk gitarr som får sällskap av bas, trummor och ibland några snygga slidetoner eller munspel. ”Tour de France” är en av de skönaste poplåtar på svenska jag hörde under förra året. ”Fint väder” kan förflytta en regnig måndag till en solig söndag.

Det finns ett musikaliskt släktskap mellan Tommie Sewón och diverse jämnåriga kollegor som med jeans och kortärm står med gitarren på höften. Men Tommie Sewón ger mig mer hopp. Han delar med sig av annat än cynism och mörkerseende.

Jag har återkommit till den här skivan många gånger de senaste veckorna. Chocken, det meningslösa och tomma förväntas gå över i fungerande vardag igen. Det är då hjältarna behövs. De som bär upp den här världen.

Utan trikåer och färgglada logotyper.