Jag minns ibland hur Lars Winnerbäck såg ut på gymnasiet. Vi gick på samma skola. Han på estetisk linje, jag på samhällsvetenskaplig. Kanske var vi raka motsatsen, i varje fall tyckte jag han verkade cool i sitt långa hår och sina svarta kläder då jag själv hade på mig det mamma tog fram.

Jag lyssnade inte på Winnerbäck eller Snoddas då. Först när jag själv flyttat från Linköping började jag lyssna på Lars Winnerbäck. Jag fastnade för det politiska, det underfundiga och kanske någon slags samhörighet med någon uppvuxen i villa i Östergötland.

Jag har inte gillat allt som hänt med Winnerbäck sedan dess. Den bredbenta Springsteen-rocken blev inte min favorit. Därför blev jag glad när jag hörde talas om ”Vatten under broarna”. Både för att det kändes som om behovet att kartlägga och avsluta trådar legat där under ytan, och för att längtan var stor efter visor och gitarr.

Och egentligen blev jag glad. För ”Vatten under broarna” är en resa tillbaka, och en resa in i framtiden. ”Hjärter Dams sista sång” är en smått fantastisk skildring av uppväxt och mognad. Detsamma gäller texten till ”Elegi” som dryper om den vuxnes rädsla och ältanden. Med sin gitarr och sina texter är Lars Winnerbäck svårslagen. Både politiskt och känslomässigt. Han fångar det stora i det lilla, och det lilla i det stora. Det kunde han då, och det klarar han nu.

Det som stör är dock hans envisa vilja att sjunga sävligt och med basröst. Varför? Mer vuxet? Mer Ulf Lundell? Hur som helst stör det helhetsintrycket av ett för övrigt starkt och ibland gripande album. För Lars Winnerbäck har en röst som klarar mer än vad som ”Vatten under broarna” visar.

I övrigt är detta ett album som befäster Lars Winnerbäck som både en av våra större artister och en av våra bättre textförfattare i Sverige. Det är skönt att vissångare och poeter fortfarande finns och berör i ett samhälle avtrubbat från allt utom Aftonbladets rubriker och Idol. ”Vatten under broarna” andas vemod, men är i många stycken klarsynta och tröstande betraktelser.