Mats Gustafsson rör sig inåt. På väg att implodera. Känsloskalan verkar ganska kall och steril, men musiken är inte utan känslor. I sin komposition för fem gitarrer, saxofon, elektronik och röster hör jag frustration. Frustration över tingens tillstånd och omöjligheten att få kontroll över det moderna livet, gestaltat i noter och ljud.

Naturligtvis är det logiskt att Sonic Youths modernism bjuds in till framförandet. Den tydligaste linjen i deras konstnärskap har varit sökandet efter uttrycket som kan fånga oss, i en anonym värld. Med en framåtanda för att ständigt pröva tillvarons gränser – oftast med hjälp av gitarr. Lee Ranaldo och Thurston Moore låter ofta desperata i sin strävan att beskriva samtiden. Tillsammans med Mats Gustafssons komposition är det bara tydligare.

”Hidros 3″ framfördes i Ystads konstmuseum den 9:e oktober 2000. Jim O'Rourke var liveproducent i ett centralt rum med solisterna Kim Gordon, Lindha Kallerdahl och Mats själv. Thurston Moore (gitarr), Lee Ranaldo (gitarr, bjällror) Steve Shelley (gitarr, även om han är trumslagare), Loren Connors (gitarr), David Stackenäs (förstärkt akustisk gitarr) och Lotta Melin (dansare som styrde en så kallad audiobox, med ljussensorer) var avskilda i separata rum, utan medhörning från de andra, med varsin klocka och ett partitur. De följde kompositionen och Jim O'Rourke mixade samman ljudet och interagerade med solisterna.

Det märkligaste som händer är egentligen hur blodfull Kim Gordon låter när hennes röst nästlar sig in i knastret. Ren, klar och enkel. Sann. Särskilt när hon lämnar över till Lindha Kallerdahls ansättande behandlade röst. Lindha låter obehagligt tärande, lätt galen. Mats själv brölar bräkande med sin kontrabassaxofon. Mörka toner som i konvulsioner.

Kompositionen är ett enda stycke. På skivan är den uppdelad i nio delar, mest som referenspunkter för var man hittar solisterna. Formen kanske kan vara svår att ta till sig, men i dess skärande anförande hittar jag även frid.